Läropliktens 100 års jubileum

I år har det förflutit 100 år sedan det i Finland 1921 stadgades om läroplikt. Genom läroplikten förpliktade alla barn att genomgå folkskolans lärokurs. Den kom också att utgöra en förutsättning för grundskolan. I år har läroplikten dessutom utsträckts till det år den unga blir myndig, vilket utgör en avgörande satsning i strävandena att minska skillnaderna i utbildningsavseende. Avsikten är att garantera att alla unga får åtminstone en yrkesutbildning.

”Varför måste man gå i skola”, frågar eleverna då de känner sig utschasade eller annars är på dåligt humör. Enligt lagen om läroplikt är det inte en skyldighet utan alla har rätt till grundskolans utbildning. Numera är det så självklart att barnen går i skola att ingen ens reflekterar över det. Så har det inte alltid varit. Före folkskolans tid deltog alla i kyrkans hemundervisning. Husfadern ansvarade för att familjemedlemmarna lärde sig de texter som kyrkan krävde. Resultatet kontrollerades vid husförhör, som ofta var skrämmande tillställningar.

Uno Cygnaeus blev folkskolans fader

Om hemmet inte klarade av uppgiften fick klockaren överta ansvaret. Industrin och handeln samt samhällsutvecklingen krävde emellertid en allmän, mer omfattande utbildning. En vändning inträffade då kejsare Alexander II överlät en proposition till senaten om hur man kunde hjälpa kommunerna att grunda skolor på landet. Uno Cygnaeus reagerade på domkapitlet utlåtande och ansåg att dess förslag innebar att folkskolan i praktiken skulle bli en förberedande skola för skriftskolan. Han krävde ”en sann folkupplysning, som allra bäst skyddade folket från osedlighet, laster och brott”.

Folkskolans uppgift var att förutom att befrämja läskunnigheten måste det s.k. ”sämre folket” ha möjlighet att få allmän medborgerlig bildning och undervisas av utbildade lärare. Folket skulle bildas vilket innefattade såväl kunskap som uppfostran. Sedan senaten behandlat ärendet utfärdades en kejserlig kungörelse om grunderna för ordnandet av folkskolundervisningen. Kommunen kunde också få statsbidrag enligt prövning.

Sedan Uno Cygnaeus återvänt från sin studieresa som han gjorde för att skaffa lärdomar från övriga Europa antog senaten hans bearbetade förslag till folkskola och folkskolförordningen utfärdades 1866. Redan på 1910-talet såg man läroplikten som nödvändig ifall man ville åstadkomma en allmän medborgerlig bildning. På grund av många politiska strider trädde förordningen om indelning av alla kommunen i folkskoldistrikt först 30 år senare. Detta gav alla som ville möjlighet att gå i folkskola och det utgjorde förutsättningen för instiftande av läroplikten. Det var ett viktigt beslut för folkskolan. Finland låg långt efter i jämförelse med många stater i Europa. Bland de nordiska länderna hade Danmark fått sin skolstadga 1814, Sverige 1842 och Norge 1848.

Läroplikten stadgades i demokratisk ordning först efter självständigheten

Olika förslag om läroplikt behandlades vid flera lantdagar, men p.g.a. oenighet om lösningsmodellerna förblev frågan länge olöst. Det var först då läget konsoliderats sedan Finland blivit självständigt och inbördeskriget avslutats som politikerna var mogna att fatta nödvändiga beslut, däribland om läroplikten.

Nu hade man kommit så långt att man i stort sett uppfattade sig som ett demokratiskt folk där medborgarna samarbetade och var eniga om de gemensamma värderingarna inklusive behovet av skolplikt för alla. Många ansåg visserligen att reformen skulle bli för kostsam. En annan kvistig fråga var religionsundervisning. Socialdemokraterna ville inte ha religion bland förteckningen över läroämnen och hänvisade till lagen om religionsfrihet medan förespråkarna varnade för sjunkande moral.  Den mest centrala frågan gällde slutligen omfattningen och innehållet i det kunskapsstoff som skulle ingå i den allmänna, enhetliga folkbildningen och som varje medborgare måste tillägna sig för att kravet på läroplikten skulle vara uppfyllt.  Det kunde ske i folkskolan, i hemmet eller på annat sätt.

Elever och lärare i Helgeboda folkskola (Sagalunds museum)

Mikael Soininen drev igenom lagen om läroplikt

Lagstiftningen gällande läroplikten som trädde i kraft den 15 april 1921 åstadkom såväl en politisk som demokratisk förstärkning och blev ett centralt verktyg i det gemensamma nationsbygget. Det fanns många politiker och andra som engagerade sig för läropliktsreformen. I synnerhet anses Mikael Soininen (Johnsson) ha gjort avgörande insatser genom sin förmåga att sammanjämka de olika åsikterna och därigenom åstadkomma beslut. Som överdirektör för skolstyrelsen drev Mikael Soininen på arbetet för att utveckla vårt skolväsende. Då han blev undervisningsminister kunde han ännu ihärdigare inrikta sig på att åstadkomma en lag om läroplikt.  Han var även ordförande i den kommitté som utarbetande läroplanen för landsfolkskolan (1925). Den gällde ända till 1952.

Man kan fråga sig om läroplikten uppfyller kravet på de demokratiska rättigheterna eller om den står i strid med den personliga friheten. Å andra sidan gäller demokratiska rättigheter fullt ut endast i stater med i ett demokratiskt beslutsystem där det av folket valda riksdagen bestämmer om målet för fostran och undervisningen. Det är det pris vi får betala för att tillhöra och tjäna vårt demokratiskt styrda fosterland. Vi ska tacka våra förfäder för att de kämpade och åstadkom läroplikten.

Finland har läroplikt, andra länder skolplikt

De flesta länder i Europa har läroplikt. Sverige har liksom Österrike och Tyskland skolplikt. Det innebär att eleverna måste gå i skola och delta i den verksamhet som anordnas där om inte undantag beviljas. Läroplikten i vårt land innebär att eleven kan skaffa sig de kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs som Utbildningsstyrelsen fastställer på annat sätt än genom att gå i skola – till exempel genom att studera hemma eller privat. Kommunen skall kontrollera att eleven uppfyller läropliktskraven. Endast ett fåtal väljer hemundervisning. År 2020 var antalet 501 elever (0,09 procent).

Kommunen är då inte skyldig att erbjuda de tjänster och förmåner som elever har då de är inskrivna i skolan. De kan inte få de stödåtgärder som skoleleverna får, avgiftsfria läroböcker och läromedel, kostnadsfria skolmåltider och kommunen kan neka eleven skoltransport till privat undervisning.

På 1990-talet utsträcktes läroplikten också till de grupper av elever som på grund av mentala svårigheter tidigare hade varit befriade. Betydelsen av läroplikten kan inte överskattas. Utan den hade Finland inte haft den högt utbildade befolkning landet har i dag. I ljuset av statistik ligger vårt land tillsammans med de övriga nordiska länderna i täten då det gäller positiva fenomen. Enligt den lista som uppgjordes i samband med det självständiga Finlands 100-årsjubileum är vi världens läskunnigaste folk. Vi har det största digitala humankapitalet i Europa. Under rubriken ”Utbildning och kapital” hittar vi Finland bland de ledande länderna i Europa. Listan är för lång för att refereras i sin helhet, men under alla rubriker hittar vi vårt land bland de bästa i världen. Allt detta har vi främst att tacka läroplikten för.

 Karl-Gustav Jossfolk

är pedagogie doktor, undervisningsrådet vid utbildningsstyrelsen med ansvar för den finlandssvenska grundskolan. Därtill är han hedersmedlem i Svenska skolhistoriska föreningen i Finland r.f., tidigare styrelsemedlem och har skrivit ett stort antal artiklar i föreningens publikation Skolhistoriskt Arkiv. Denna blogg bygger på en artikel författaren införde i Vasabladet 14.4.2021

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s