Talang viktigare än intelligens?

Intelligensmätningen utvecklades under 1900-talet som en statistisk bedömning av människors förstånd. Nu under 2000-talet har man insett dess begränsningar. Därför söker man mer relevanta uttryck för människans genialitet som också beaktar olika specifika intelligensområden.

Varje utbildning har ett mål som det är meningen att alla elever/studerande skall uppnå. Resultatet beror på hur väl målet är definierar och hur väl elevernas/de studerandes förutsättningar har beaktats. Människans förståndsgåvor, dvs. sådant som har att göra med intellektuella sysselsättningar, tankeförmåga och hur man uppfattar omvärlden, utgör en sådan viktig förutsättning.

Psykologerna trodde länge att fysiologiska fenomen som hastigheten hos nervimpulser kunde visa något om olikheter i den intellektuella förmågan. Snart insåg man att hastigheten i olika reflexer inte har något samband med den intellektuella förmågan. Psykologerna vägde och undersökte också hjärnor från mycket begåvade och från obegåvade människor utan att finna någon väsentlig skillnad.

Galton utvecklade statistiska metoder, Binet intelligentestet

Redan på 1860-talet hade Francis Galton funnit att skillnaderna i matematisk begåvning kan studeras ur statistisk synvinkel. Han antog att begåvning var fördelad inom befolkningen ungefär på samma sätt som fysiska skillnader såsom längd och vikt. Från hans dagar har den sociala statistiken växt ut till en imponerade vetenskap och de statistiska metoderna nått en förfining som har gjort dem mångsidigt användbara inom vetenskapen (Gästrin 1962, 9 – 25).

År 1904 ville den franska skolministern få en procedur utvecklad för att identifiera psykiskt efterblivna skolbarn, så att dessa kunde tas ur den normala undervisningen och sättas i specialklass. Meningen var att de inte skulle bromsa de övriga elevernas studier och själva få en för dem bättre anpassad undervisning.

Alfred Binet som hade gjort sig ett namn i sin tidigare forskning på mänskliga förmågor utnämndes till medlem i den kommission som tillsatts av skolministern med uppdraget att utveckla en procedur för att urskilja de efterblivna barnen.

I en bok om intelligenstest gör H.J.Eysenek en jämförelse med termometern. Innan den uppfanns hade man inte sysslat mycket med frågan om värmens natur eller hur värme kunde mätas. Genom de resultat man fick av att mäta värme kunde man småningom bygga upp en teori om värmens natur. På motsvarande sätt menar han att intelligensmätningen har gett oss en uppfattning om intelligensens natur (Eysenek 1963, 12 – 13).

Binet publicerade år 1905 tillsammans med sin medarbetare Theodore de Simon Binet-Simon-intelligensskala. Reviderade versioner publicerades 1908 och 1911, den sista just innan Binets död. Binet-Simonskalan utvecklades vidare av Lewis M. Terman från Stanford University, som tog in det av den tyska psykologen William Stern föreslagna begreppet IQ (intelligenskvot). Termans test lade grunden för det intelligenstest som fortfarande används under namnet Stanford-Binet-intelligensskala.

Under hundra år har intelligens varit ett av de mest studerade, men samtidigt mest kontroversiella områdena inom psykologin. Vissa har sett den som ett genetiskt bestämt drag som väl förutsäger en individs förmåga att tillgodogöra sig utbildning och därmed också en framtida position i samhället. Andra har förnekat innebörden av hela konceptet. Ur folkhälsans synvinkel har intelligens ännu inte studerats mycket, men det är möjligt att den är förknippat med sjukdomar såsom demens, och kan förklara en viktig del av de socioekonomiska ojämlikheterna i hälsa (Gottfredson 2004). 1900-talet kom således att bli ett sekel då man förklarade skillnaderna i elevernas skolframgång och mellan olika människor med skillnader i deras intelligens.

Gauss kurva och intelligenskvoten

Det är inte möjligt att observera intelligens direkt. En viktig utmaning i forskningen är därför att mäta den. Det har diskuterats mycket om vad intelligensproven slutligen mäter och om det alls är möjligt att jämföra intelligensprov utförda vid olika tidpunkter och i olika populationer (Naisser 1996). Galtons upptäckt år 1888 av korrelationskoefficienten revolutionerade statistiken och möjliggjorde utvecklingen av regressionsanalysen och andra mera utvecklade statistiska metoder som har kommit i en nyckelposition då intelligenstesten har utvecklats. Olika intelligensprov kan mäta till synes mycket olika områden, såsom verbal intelligens eller förmåga till resonemang, men man har funnit att dessa vitt skilda områden är starkt korrelerade med varandra.

Galtons elev Karl Pearson utvecklade produktmomentkorrelationen och föreslog att man skulle tillämpa Gauss’ metod med minsta kvadraten för att beakta avvikelsernas storlek. Normaldistributionen enligt Gauss’ kurva ger det stora flertalet människor liknande resultat i testen medan endast ett fåtal får mycket höga eller låga resultat. Korrelationen är emellertid endast en statistisk metod som påvisar variansen, men inte säger något om sambandets art. Korrelationskoefficienten blev sedan grunden för faktoranalysen, med vars hjälp intelligensens olika delområden noggrant har studerats (Gästrin 1962, 9 – 25). 

Olika kurvor för normaldistributionen (Internet)

Den nurådande – men inte enhälliga – uppfattningen är att korrelationen mellan intelligensens delområden beror på en faktor som ligger bakom olika aspekter av intelligens. Denna har kallats allmän intelligens eller g (generell)-faktorn och innebär i stort sätt att den som har hög intelligens på ett område sannolikt också har det på andra områden.  Den tyske psykologen William Stern utvecklade begreppet intelligenskvot (vanligen förkortat IQ för tyska Intelligenz-Quotient. Den utgör en reduktionistisk metod med syftet att kvantifiera intelligens, ge den ett siffervärde. Men debatten beträffande huruvida IQ ens lyckas indikera intelligens har fortsatt.

De högintelligentas samfund

Det förekommer olika omdiskuterade metoder att genom IQ-test försöka fastställa en människas intelligens efter en skala. Skalan är satt så att 100 poäng utgör medelvärdet i en population och övriga värden antas vara normalfördelade. Den högsta uppmätta intelligenskvoten blir enligt denna skala 200 poäng.  Det finns skalor som använder olika standardavvikelse i normalfördelningen, men då standardavvikelsen skiljer mellan testen, blir det svårt att tolka g-faktorn.

Det ironiska är egentligen att intelligenstesten skapades för att fånga upp personer med behov av särskilt stöd pga. intellektuella svårigheter, men nu har det blivit en fråga om hur hög intelligens en människa verkligen kan ha.  För människor med särskilt hög intelligens har grundats en ideell förening vid namn Mensa. Kravet för medlemskap i Mensa är, förutom medlemsavgift, att vederbörande presterar ett resultat bland de översta två procenten av befolkningen på ett standardiserat intelligenstest. Med andra ord ska vederbörande uppnå minst 131 poäng på IQ-skalan.

Det ideella ändamål är så som de formuleras i föreningens stadgar, är:

  • Att identifiera och främja mänsklig intelligens så att den skall kunna komma mänskligheten till godo.
  • Att uppmuntra forskning rörande intelligensens natur, karakteristika och användning.
  • Att skapa intellektuellt och socialt stimulerande betingelser för sina medlemmar.

Ordet mensa är latin och betyder bord. Namnet står för en rundabordsgemenskap där ursprung, ålder, politisk åsikt, utbildning eller social bakgrund är irrelevant. Mensa grundades i England 1946, och har idag ca 100 000 medlemmar över hela världen.

Gardners teori om olika typer av intelligens

Emellertid har det visat sig att med hög intelligenskvot medföljer inte automatiskt hög social status eller utomordentlig framgång i arbetslivet. Sådant kräver också en god anpassning till samhället. Psykologen Howard Gardner utvecklade 1983 en teori om multipla intelligenser. Gardner insåg att människor inte har en generell intelligens som gäller vid alla aspekter av deras liv. Hans teori utvecklades för att dokumentera det faktum att människor har mycket olika typer av intellektuella styrkor och att dessa styrkor starkt påverkar hur barn lär sig och hur människor upplever saker i sina sinnen och använder dem för att visa vad det är som de har förstått.

Om vi ​​alla hade exakt samma typ av sinne och det bara fanns en typ av intelligens, skulle vi kunna lära alla samma sak på samma sätt, bedöma dem på samma sätt, vilket skulle göra bedömningen i hög grad rättvis. Så försöker vi ju också göra i våra skolor. Men när vi förstår att människor har mycket olika slags sinnen, olika typer av styrkor. Vissa människor är bra i att tänka rumsligt, andra i språkligt tänkande, andra åter är väldigt logiska eller måste vara praktiska och utforskar aktivt genom att prova ut saker. Då är utbildning, som behandlar alla på samma sätt, faktiskt den mest orättvisa utbildningen. Skolbildningen plockar ut en typ av sinne, som kunde kallas ”juristprofessorn” – någon som är väldigt språklig och logisk – och säger: ”Om du tänker så här är det, bra, men om du tänker annorlunda, finns det inget utrymme i vårt tåg för dig.”

Gardners teori utgör en kritik av teorin om en standardintelligens, som betonar korrelationen mellan förmågor. Traditionella mått som IQ-test tar dessutom vanligtvis endast hänsyn till språkliga, logiska och rumsliga förmågor. Sedan 1999 har Gardner identifierat åtta olika intelligenser eller förmågor som bör beaktas:

– språklig,

 – logisk-matematisk,

– musikalisk,

– rumslig,

– kroppslig / kinestetisk,

– interpersonell,

 – intrapersonell,

– naturalistisk.

Gardner och hans kolleger har också övervägt ytterligare de två intelligenserna, existentiella och pedagogiska. Många lärare, skoladministratörer och specialpedagoger har inspirerats av Gardners teori om flera intelligenser eftersom det har möjliggjort tanken på att det finns mer än ett sätt att definiera en persons intellekt. Gardners teori har illustrerats i ett utbildningsprojekt med nedanstående bild (Etapas plus, nivel 7 2.1, Unidad 7).

Gardners definition av intelligens har mötts med viss kritik både i utbildningskretsar och inom psykologin. Kanske den starkaste och mest bestående kritiken av hans teori utgår från på dess brist på experimentella bevis. Gardner har svarat att hans teori är helt baserad på empiriska bevis, eftersom han inte tror att experimentella bevis i sig kan ge en teoretisk syntes.

Är intelligens ärftlig eller erfarenhetsbaserad?

Många har diskuterar i vilken utsträckning intelligens ska ses som en ärftlig förmåga eller om det är en förmåga man kan tillägna sig. Inom psykologin skiljer man på intelligens, kreativitet, personlighet och visdom, vilka i vardagsspråket ofta alla täcks med ordet intelligens. Det har gjorts många undersökningar som syftar till att ta reda på hur stor del av skillnaden i intelligens mellan olika människor som beror på ärftliga faktorer. När det handlar om människor av liknande härkomst och uppväxtförhållanden så brukar resultatet för ärftligheten bli någonstans mellan 50 och 70 % dvs. rätt slumpmässigt.

Teorin om multipla intelligenser ser kognitiv förmåga som en grupp av färdigheter, talanger och mentala förmågor som har fått stå för begreppet ”intelligens”. I årtionden har människor upplevt intelligens som en enda mental funktion som bestämde vår förmåga att lösa problem, särskilt gällande logisk matematik.

Gardner konstaterar att det finns vissa typer av intelligens som är relaterade till akademisk framgång, men andra som är lika viktiga men åtminstone inte relaterade till den på det sätt som intelligens traditionellt har mätts. Den akademiska faktorn är uppenbarligen inte den bästa indikatorn på hur långt en människa kommer att gå. Det finns människor som får höga poäng på traditionella intelligenstest, men som inte har någon kunskap överhuvudtaget när det gäller relationer och därför inte alls klarar sig i vårt samhälle.  Mot den bakgrunden borde man diskutera det kloka i regeringens ambition att ca. 50 % av årsklassen inom en nära framtid borde uppnå akademisk kompetens. Att vara framgångsrik i affärer eller idrott kräver också intelligens. Men vi använder en annan typ av intelligens på varje enskilt område. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. För att uttrycka det på ett annat sätt så är den kända vetenskapsmannen Einstein inte mer eller mindre intelligent än den synnerligen framgångsrika affärsmannen Elon Musk.

Gardner definierar intelligensen som en förmåga. Det innebär något som kan utvecklas. Ingen elitidrottare kommer till toppen utan träning oavsett hur bra naturlig förmåga hen kan ha. Det samma gäller matematiker, poeter eller känslomässigt intelligenta människor. Det var inte länge sen intelligensen sågs som medfödd och oföränderlig. Som en följd av detta utbildade man inte förr mentalt bristande människor eftersom det sågs som meningslöst.

Forskare har emellertid inte hittat några entydigabevis på att det finns någon medfödd förmåga överhuvudtaget. Ingen är född till kirurg, stjärnadvokat, stavhoppare eller kompositör, ingen blir framgångsrik utan många timmars hårt arbete, även om hen lyckas hitta en medfödda talang. Talangjägare räknar med en ”10 000 timmarsregel”, som säger att genom hängiven, intensiv övning i minst 10 000 timmar kan nästan vem som helst bli riktigt duktig inom ett område. Talangen kan alltså vara medfödd, men förmågan att dra nytta av den bygger mycket på motivation och viljan att göra något av den. 10 000 timmar innebär en mångårig utveckling av daglig träning som är rimligt hänsynslös till de närståendes behov. Man kan bara hoppas att de förstår att värdera personens hängivenhet. Med bara två timmars målmedveten daglig träning under ett år har man ännu långt till gränsen 1 000 timmar/år för att inte tala om totalt 10 000 timmar.

Begreppet Talang

Under 2000-talet har begreppet talang seglat upp som konkurrent till begreppet intelligens. Talang kan upplevas som ett otydligt begrepp då en entydig definition av begreppet saknas. Synonymer till ordet talang är fallenhet, begåvning, färdighet, medfödd förmåga, gåva, anlag, ådra, löfte, lovande person, specialbegåvning. Den gamla myten om att talang är en ”medfödd gåva från gud” är en otroligt förlegad syn som hör hemma möjligtvis på 1700-talet. Idag behövs en helt ny och modern definition av begreppet talang!

Charlotte Hågårds definition av talang är ”en medfödd lätthet att tillägna sig en specifik förmåga eller färdighet”. Men bara för att den inre potentialen finns är det ingen garanti för att individen når en hög nivå. Vi tror ofta att de förmågor vi kategoriserar som talanger upptäcks tidigt om de är medfödda, men idag visar forskningen att väldigt lite är medfött, vilket gör begreppet talang ännu mer komplicerat att definiera.

Den nya tidens syn på talang är utmanande, inte bara intellektuellt utan även andligt, moraliskt och psykologiskt. Den kräver ett gigantiskt steg i sättet att betrakta individens förmåga, den kräver en omvärdering av individens tillgångar och tillkortakommanden ur ett biologiskt, kulturellt, ekonomiskt och familjestyrt perspektiv. Enligt det gamla arv- och miljöparadigmet är arv något vi inte kan påverka, medan miljö är något som beror på våra omständigheter. Med det nya talangtänket har alla idag en chans att påverka sin förmåga att nå sin potential, oavsett vilken miljö hen kommer ifrån eller vilket arv hen har med sig.  I princip betyder det att alla människor har en förmåga att utveckla en specifika talang.

Intelligensforskningen visar på att det skulle kunna finnas en generell faktor som gör att den som är duktig på ett område också är det på många andra. Begreppet talang talar ett annat språk eftersom talang oftast begränsar sig till ett rätt snävt område, en viss färdighet som personen ifråga är särskilt duktig på. Intelligens och talang är inte varandra uteslutande begrepp, utan talang kan ses som specialintelligens på ett begränsat område. En orsak till att använda begreppet talang istället för begreppet begåvning är att det senare är så fast knutet till det tidigare begreppet IQ.

Talangutveckling har blivit en modefluga och genererar resurser särskilt inom idrotten, men också på många andra områden. Det finns flera universitet bla. Linnéuniversitetet i Sverige som ordnar utbildning av handledare, coacher, som kan hjälpa elever och studerande att utveckla sin talang.

På finskspråkigt håll har talangutvecklingen i Finland främst förekommit inom idottsvärlden. Den har utvecklats bla. av Idrottsakademin, Sports Academy, som är ett regionalt nätverk som inkluderar utbildningsinstitutioner (gymnasier, och yrkesinriktade skolor på andra stadiet samt högskolor), idrottsklubbar och expertorganisationer. Med hjälp av en Idrottsakademi kan en idrottare kombinera träning och utbildning i sitt dagliga liv.

Gardners teori kanske ännu inte hunnit tränga djupare in i det pedagogiska tänkandet inom allmänundervisningen, men den har nog mött en viss förståelse också där. Så har utbildningsstyrelsen en hel del material på finska på sidan https://www.oph.fi/fi/kehittaminen/taitavaa-oppilasta-tukeva-opetus. På den svenskspråkiga sidan i Finland lägger man nu huvudvikten vid elever med särskild begåvning. Vid Åbo Akademi har Maria Siffrén-Wiklund skrivit en avhandling i specialpedagogik om särskilt begåvade elever.

Källor:

Bryman, Alan (2018). Samhällsvetenskapliga metoder (Upplaga 3).

Eysenek H.J. Är ni intelligent? Halmstad 1963.

Gardner Howard: Frames of Mind: The Theory of Multiple Intelligences.1983

Gardner Howard https://www.edutopia.org/multiple-intelligences-howard-gardner-video

Gottfredson L. D.: Circumscription and compromise: A developmental theory of occupational aspirations. Journal of Counseling psychology, 1981

Gästrin Jan: Den svårfångade intelligensen, Uppsala 1962.

Hågård Charlotte: Jobbsökarboken: 12 snabba steg till ditt nya jobb

McClure, Sean ”Intelligence, Complexity, and the Failed “Science” of IQ”. Medium. 

Nationalencyklopedin. Bd 2. Höganäs: Bra böcker. 1990, 1992.

Psychological Testing, 6th ed., Robert M. Kaplan och Dennis P. Saccuzzo, Thomson Custom Publishing 2005.

Sackeim, Harold (13 april 1992). ”Effects of major depression on estimates of intelligence”. Journal of Clinical and Experimental Neuropsychology “14” (2): ss. 268–88.

Siffrén-Wiklund Maria: Den särskilt begåvade eleven i skolan Behov av stöd och differentierade arbetssätt, 2020.

Taleb, Nassim Nicholas (28 december 2019). ”IQ is largely a pseudoscientific swindle” . Medium.

Wikipedia: intelligens, talang

World Economic Forum: ”How has intelligence testing changed throughout history?”.

Martin Gripenberg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s