Hur ge eleverna rätt vitsord?

En av lärarnas svåraste uppgifter är att bedöma elevens/den studerades kunskaper och förmåga. Det är en bedömning med många olika funktioner oberoende av om den ges i verbal form eller med ett vitsord. Om elevbedömningen har skrivits och diskuterats under mycket lång tid, så det kan vara svårt att komma med någon ny relevant infallsvinkel. Här försöker jag närmast sammanfatta några av alla de synpunkter som har framförts ur ett historiskt perspektiv.

Vad som bedöms har varierat genom tiderna. Man kan utgå från de helhetsbedömningar läraren gjorde av eleven i form av utsagor om elevens uppförande, ordning och flit. De vitsorden kan ses som en belöning eller ett straff för elevens relation till läraren – i vilken utsträckning eleven uppfyllt lärarens förväntningar. Samspelet mellan lärare och elev spelar nämligen ofta den största rollen vid lärarens bedömning. Elever som förstår att följa lärarens instruktioner får då de högsta vitsorden, medan elever som i något avseende ställer sig på tvären ofta får lägre vitsord oberoende av sina kunskaper eller sin förmåga. Många gånger färgar också vitsorden i denna helhetsbedömning av sig på vitsord i de enskilda läroämnena. Uppförandevitsoden har varit föremål för intensiv diskussion och har därför också under olika tider utformats på olika sätt. I diskussionerna har man också krävt att hela denna summariska bedömning skulle avskaffas såsom irrelevant och stämplande. Därför har man numera blivit mycket försiktigare med sådan helhetsbedömning.

Bedömning av kunskap och förmåga är dessutom svårt att genomföra på ett rättvist sätt eftersom kunskap och förmåga inte alltid går hand i hand. Så kan det hända, som i ett fall att läraren inte anser sig kunna ge högsta vitsordet åt en elev med utmärkt förmåga emedan läraren ser brister i kunskaperna. En lärare i tyska vägrade på sådana grunder ge vitsordet 10 åt en elev som talade flytande tyska eftersom det var hennes modersmål. Lärarens motivering var att eleven inte, vilket läroboken förutsatte, kunde ramsan med prepositioner (An, auf, hinter, in…) vilka styr substantivets kasus. Att eleven i praktiken inte gjorde fel spelade därvid ingen roll. Ur lärarens synvinkel saknades kunskapen även om förmågan var fullständig.

Under medeltiden var det vanligt att skolframgången också noterades genom elevernas sittordning så att de bästa fick sitta längs fram och de sämsta längst bak. Numera har man ofta svängt på sittordningen så att oroliga elever placeras längst fram och de lugnaste, ofta också bästa längst bak. Avsikten har då varit att lugna hela klassrumssituationen.

En bedömning av eleverna enligt nuvarande system uppkom i Jesuitskolorna. I dessa ordnades också tävlingar och utdelades pris. I Sverige-Finland införde på 1600-talet biskop Rothovius böter för de som inte vid biskopsvisitationen kunde läsa ur Bibeln. Först kring sekelskiftet 1800 blev ett bedömningssystem som påminde om jesuiternas vanligt också i andra skolor i Europa. Då grundades också läroverk och folkskolor i Finland som småningom tog det nya bedömningssystemet i bruk även om man ännu länge fortsatte med att utvärdera undervisningen genom att anordna utställning av elevarbeten. Sådana utställningar förekommer alltjämt i arbetar- och medborgarinstitut där undervisningen vanligen inte alls bedöms, förutom i vissa specialkurser.

Vitsordsskalorna är ett kapitel för sig med latinska termer i forna tiders skolor. Sådana termer finns alltjämt på studentexamensbetygen. Man har också provat på olika slag av verbal bedömning med svenska termer där Utmärkt och Underkänd har varit motpolerna, och översatta till en sifferskala blivit 0-5,  3-10 (från 1958 4-10) eller bokstäver som i Sverige där A står för berömlig insikt och D för otillräcklig insikt.  I en senare mera detaljerad skala blev det C som stod för underkänd, ofta i kombination med relegering. Under Finlands ofärdsår skärptes bedömningen i folkskolan så att medelvitsordet skulle vara mellan 7 och 8.

För att undvika en prägling av eleverna har man också använt verbala vitsordsskalor som delat upp elevens kunskaper och förmåga i mindre helheter såsom modersmålets rättskrivning, stilskrivning, innantill läsning och högläsning.  Ur diagnostisk synvinkel kan en sån identifiering försvara sin plats, men ur elevens synvinkel blir det lätt oöverskådligt och därför oklart eller kan tom. tolkas fel, om ett delområde har berömts berömligt trots att helheten har bedömts som svag.

Det är klart att det är stor skillnad på om vitsordet ges i ett läxförhör, ett prov, ett termins- eller årsbetyg. Alla givna vitsord påverkar slutvitsordet, men däri har läraren en stor frihet i att avgöra de skriftliga vitsordens betydelse i förhållande till elevens muntliga aktivitet under lektioner och uppvisade intresse för läroämnet.

Vitsordsskalan skiljer sig också beroende på det bedömda läroämnet såtillvida att den vanligen är strängast i obligatoriska läroämnen och mera generös i valfria eller frivilliga ämnen. I de senare kanske man nöjer sig med bedömningar som godkänd, icke-godkänd, eller deltagit, varvid hela läroämnet utelämnas ifall elevens deltagande har varit alltför sporadiskt.

Vitsordets relevans kan också variera beroende på de uppställda undervisningsmålen. I en situation då undervisningsmålen inte är särskilt uttryckligt definierade är det ur lärarens synvinkel naturligt att jämföra elevernas kunskaper sinsemellan och ge de högsta vitsorden åt de bästa eleverna oberoende av deras kunskapsnivå ur en mera absolut synvinkel. En sådan elevbedömning förutsätter egentligen att läraren följer Gausskurvan som innebär att andelen högsta vitsord skulle vara lika stor som andelen lägsta vitsord, dvs. att om en elev får vitsordet 10 ska en annan elev få vitsordet 4 enligt skalan 4-10 oberoende av om den underkända elevens kunskapsprestationer är underkända eller inte. I praktiken innebär det att omkring 7 % av eleverna får de lägsta eller högsta vitsordet.

På 1970-talet upphörde man att ge vitsord i uppförande och ordning eftersom sådan bedömning då ansågs oskälig för många av eleverna. I medlet av 1980-talet anses bedömningen i den finska grundskolan ha blivit internationellt sett ovanligt mild. I årskurs 1-2, senare också åk 1-4 och slutligen i åk 1-6. kunde man helt avstå från sifferbedömning och i stället nöja sig med verbal bedömning enligt ett system med kryss i rutan.

Sådana relativa vitsord användes länge i brist på entydiga kunskapsmål. De gav också möjlighet till ett visst trixande med vitsorden så att läraren ock skolan kunde framstå i en bättre dager. Om eleverna fick höga vitsord framstod undervisningen som bättre än om eleverna fick sämre vitsord.  I vissa fall kunde det tom. hjälpa eleverna till fortsatta studier då elevantagning baserade sig på elevernas tidigare vitsord istället för på deras faktiska kunskaper. Det gick så länge vitsordsinflationen höll sig inom rimliga gränser. Blev den uppenbar förlorade läraren/skolan i status i elevers/föräldrars/kollegers uppfattning.

Emellertid har vitsord också en motiverande eller deprimerande effekt som läraren kan använda inom rimliga gränser. Det är säkert många lärare som har givit nödvitsord, godkänt en elev som under året uppenbart har ansträngt sig, dock utan att nå över ribban för godkänt. För läraren kan motiveringen då ha varit att belöna elevens ansträngningar och uppmuntra till ytterligare ansträngningar. Däremot kan ett sänkt vitsord utan uppenbar orsak av en elev upplevas som orättvist och deprimerande och i praktiken leda till ett resonemang om att det inte är värt att anstränga sig eftersom läraren upplevs ha en förutfattad uppfattning om elevens förmåga.

Inför millennieskiftet år 2000 återtogs bedömning av uppförande och ordning och elevbedömningen skärptes. Både Skolstyrelsen under sin tid och Utbildningsstyrelsen har lagt stor vikt vid utformningen av elevbedömningen och givit anvisningar i syfte att få till stånd en så rättvis och relevant bedömning som möjligt.

Detta har naturligtvis blivit ännu viktigare efter det att elevernas kunskapsnivå har börjat undersökas på internationell nivå. Under det psykologiska trycket från dessa utvärderingar skärptes elevutvärderingen i de finska skolorna redan i början av 2000-talet och man eftersträvade en mera objektiv bedömning för att säkerställa elevernas rättsskydd. PISA och TIMSS-testen har visat att eleverna i skolorna i Finland får goda resultat och undervisningen därför kan upplevas som varande på en hög nivå jämfört med kriterierna i dessa tests. Resultaten visar också att målen för skolan i Finland i hög grad motsvarar målen för undervisningen i de övriga jämförda ländernas undervisning. När man i skolan i Finland ger elever höga vitsorden utvärderar detta också undervisning i skolorna i Finland enligt de internationella kriterierna.

Fram till 2011 användes i Sverige betygsskalan G – godkänd, VG – väl godkänd, MVG -mycket väl godkänd och IG – Icke godkänd. Ändå fanns inte alternativet att stanna kvar på klassen, att bli underkänd i grundskolan. En ny betygsskala infördes 2011 med vitsorden A – F som bygger på preciserade kunskapskrav från årskurs 6. I Finland har man bibehållit betygsskalan 4 – 10 och sålunda kunnat bli underkänd, även om det har varit ovanligt i grundskolan och snarast föranlett specialundervisningsåtgärder.

För att göra vitsorden mera jämförbara och rättvisare har Utbildningsstyrelsen i sitt senaste beslut 10.02.2020 avskaffar den verbala bedömningen efter årskurs 4.  Dessutom utformar kriterier man för vitsorden 5, 7 och 9.  Kriterierna för vitsordet 8 finns redan angivna från tidigare. De nya bedömningsgrunderna avser att svara mot de nya utmaningar kommunerna, skolorna och lärarna har fått att möta under de senaste åren. Utbildningsstyrelsen kommer att publicera stödmaterial på sin webbplats och ordna utbildning för lärarna. Enligt de kommentarer som har hörts från lärarna anser de att denna reform ger dem klarare spelregler för vad som ska ingå i den formativa bedömningen, den fortgående bedömningen timme för timme

Källor:

Utbildningsstyrelsens meddelande 10.2.2020.

Grundskoleförordningen 1970, 9 §.

Hellström: Oppilasarvioinnin kronikka:

http://pedagogiikkaa.blogspot.com/2017/08/oppilasarvioinnin-kronikka.html

Skolbetyg i Sverige: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skolbetyg_i_Sverige

 

Martin Gripenberg                                                               .

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s