Mirek Kudinoff förargar sig i HBL 10.1.2020 över gymnasiets nya läroplan, emedan den inte beskriver hur det ska vara möjligt att genomföra det omfattande innehållet. Enligt hans uppfattning innehåller läroplanen alltför mycket tjafs om gymnasieutbildningens uppdrag och värdegrund. Han medger att läroplanen nämner många viktiga saker om vilka kunskaper och tankesätt eleven ska få genom gymnasieutbildningen. Läroplanen talar om identitet, människosyn och världsbild. Vägen dit ska gå genom icke-vinklad miljö där alla ska kunna samla kunskap som kommer att vara till nytta för dem genom livet.
Han baserar sin kritik på att en sådan miljö inte kan skapas emedan det helt enkelt inte finns tillräckligt många kvalificerade lärare som inte är vinklade på något sätt. Jag undrar om han har uppfattat syftet med läroplanen på rätt sätt.
Läroplaner har det funnits i alla skolor, även om de i början har varit väldigt rudimentära och närmast har bestått i en timfördelning. Syftet med undervisningen formulerade man redan både för folkskolan och läroverken i deras läroplaner, men det var rätt allmänt formulerat. I läroverken uppgjordes skilt lärokurser för varje läroämne med detaljerade anvisningar om undervisningens mål och hur de skulle uppnås. Först med grundskolan gick man i Finland djupare in på undervisningen syfte.
Kan en läroplan vara helt opartisk? Den upplevs säkert mera naturlig om den avspeglar de i samhället förhärskande uppfattningarna, omfattar de företeelser som upplevs som aktuella och kan hjälpa eleverna att förstå den värld de kommer att växa upp i. Kudinoffs kritik mot läroplanen är inte ny. Den har drabbat nästan alla läroplaner då de lanserades. Särskilt den första versionen av grundskolans läroplan sablades ned för att det ansågs omöjligt att i grundskolan genomföra en så omfattande läroplan (nästan 400 sidor). Faktiskt var grunderna för gymnasiets läroplan 1985 ännu tjockare (c. 450 sidor), men det upplevdes då som acceptabelt eftersom den läroplanen så klart skulle skilja sig från grundskolans. Den läroplan (2019) som Kudinoff kritiserar är emellertid nästan lika tjock som gymnasiets läroplansgrunder 1985.
Som begrepp är läroplan inte ett helt klart begrepp. En läroplan handlar om elevens (den studerandes), lärarens och läroplansspecialistens roller då målen och temata för undervisningen ska beskrivas. Läroplanen kan därför ses ur många olika synvinklar. Torsten Husen konstaterar att begreppet läroplan i svenskt språkbruk har en mycket konkret betydelse som det dokument som styr undervisningen. I det dokumentet ska anges utbildningens mål, innehåll och fördelning av tid.
I anglo-amerikansk text används emellertid begreppet ”curriculum”. Detta avser inte bara ett konkret dokument utan också hela den filosofi och de föreställningar som finns bakom en konkret läroplan. Också läroplansbegreppet används allt oftare i denna vidare betydelse alltså inte bara för att beteckna ett konkret styrinstrument utan hela den kod, de samlade principer som gestaltas i ett konkret styrinstrument, lärarutbildning, undervisningsmaterial mm. Det är väl det här Kudinoff har missat.
Husén konstaterar att begreppet läroplan behöver en viss struktur och ritar upp tre läroplansnivåer: hur värderingar, kunskaper och erfarenheter väljs ut och organiseras, hur läroplanen styrs och kontrolleras konkret genom beslut och anvisningar samt hur läroplanen styr den konkreta undervisningen och socialiserar eleverna.
Amerikanerna Ornstein & Hunkins föredrar emellertid att tala om olika synsätt (approaches) och skiljer mellan ett behavoristiskt, manergerialistiskt, systematiskt, akademiskt, humanistiskt och en reconceptionalistiskt synsätt/inställning. De definierar också curriculum på sitt sätt som en plan för att nå ett mål, elevens erfarenhet, ett system för att handskas med människor, ett forskningsområde eller ett konkret undervisningsämne såsom matematik, naturvetenskap, modersmål, historia.
Varje skola har en planerad formell läroplan, men Philip Jackson, Roland Doll och Donald Broady har påpekat att skolan också har en informell, dold, läroplan som anger hur umgängesmönstret i skolan påverkar elevernas inlärning. Den dolda läroplanen utgörs av de kunskaper som eleverna lär sig genom de mer eller mindre outtalade krav som olika klassrumssituationerna ställer.
Meningen med att uppgöra en ”formell” läroplan är att den ska kunna genomföras i praktiken. Så länge den bara är formell är den teoretisk. Först när den omsätts i själva undervisningen blir denna praktisk. Det är här kritiken mot de formella läroplanerna blir bitande. Många lärare och rektorer upplever att praktiska överväganden i klassrummet är viktigare än de teoretiska aspekterna på undervisningen, men de två aspekterna kompletterar varandra på ett nödvändigt sätt för utan teoretiska aspekter går de praktiska lätt vilse och blir kontraproduktiva.
Med tanke på målen för läroplanen framhöll en rektorer att när man talar med föräldrar börjar allt med en diskussion om skolans värderingar, om det som är viktig för oss. Sedan arbetar man utgående från det. Han påpekade också att det för många i vår kultur upplevs obehagligt och meningslöst att prata om värden. Han ansåg emellertid att allt börjar där. Efter sådana samtal blir allt lättare. Då vet man på vad man ska fokusera och hur man ska hanterar de flesta situationer.
Många olika filosofiska riktningar har påverkat utbildningen under tidernas gång. För blivande lärare som är ivriga att inleda sitt arbete kan det ändå upplevas som en onödig barlast att lära sig om dem. Ändå är det nog nödvändigt att få ett hum om hur utbildningen har blivit sådan som den nu är. Varje tidigare teoretisk syn eller -ism har satt sina spår i nutidens pedagogiska praxis. Det här är viktigt också därför att lärare sällan utgår från läroplanen i sin undervisning, utan indirekt genom den lärobok eller det undervisningsmaterial som har utformats utgående från läroplanen. Läromaterialet står därvid för den tilltänkta praxis läroplanen skall leda till. Således blir det läroboksförfattarna och läromaterialstillverkarna som fungerar som den förmedlande länken. Emellertid kan man vid en jämförelse konstatera att två läroböcker som skall syfta till samma inlärning kan se väldigt olika ut. Det beror på att författarna/förmedlarna av naturliga skäl lägger in sina personliga erfarenheter och prioriteringar precis som lärarna själva. Så även om läroplanen kan vara opartisk kommer praxis aldrig att vara det. I det avseendet har Kudinoff rätt. Ändå ska praxis sikta till att förmedla läroplanens syfte.
Den Specialpedagogiska skolmyndigheten i Sverige använder en ”Tillgänglighetsmodell” som beskriver förutsättningar för lärande och hur detta påverkas av den omgivande lärmiljön Lärmiljön är hela den miljö och de sammanhang som en person befinner sig i under exempelvis en skoldag. Lärande sker i interaktion, i samspel, med andra. Vilken värdegrund och vilka attityder vi möter i vår omgivning är därför avgörande. Lärmiljön kan uppdelas i fysisk, social och pedagogisk. Dessa delar samspelar med varandra. Den här modellen är i nedbruten i hela 22 olika indikatorer.
Läroplansteorin utvecklas hela tiden. Den åttonde nordiska läroplansteoretiska konferensen hölls den 7 – 8 november 2019 i Vasa. Vid konferensen talade bla. professor Michael Uljens, Åbo Akademi, Vasa och försteammanuensen Kirsten Sivesind, Oslos universitet, Norge, om icke-affirmativ läroplansteori. Den handlar både om de syften (moral) och villkor (empiri) som möjliggör bildning. Icke-affirmativ läroplansteori ser utbildningssystemet som en helhet, vilken måste uppmärksamma alla befintliga intressen, politik, ideologier, utopier och kulturella metoder. Emellertid får den inte uppmana att bekräfta dessa intressen. Att inte bekräfta olika fördefinierade intressen som är externa för utbildningspraxisen innebär att inte överföra dessa intressen, denna kunskap eller praxis till nästa generation utan att först göra fenomenen till objekt för en kritisk reflektion i en pedagogisk process med eleverna, de studerande.
Man kan fråga sig om sådana intressen materialiseras och är önskvärda i den accepterade utbildningspolitiken? Därvid borde man ansåg föreläsarna utgå från ett klassiskt perspektiv på utbildningen. Det kan vara skäl att tänka och agera såsom Herbart och Dewey förespråkade. Därefter kan både teori och empiri användas för att synliggöra de egenskaper som möjliggör bildning. Reflexion är därför av avgörande betydelse med tanke på föreställningar om framtiden. Däremot kan man fråga sig vilken betydelse historiska linjer har. Svaren på dessa frågor hänför sig i princip till frågan om egenskaper i dagens reformer möjliggör eller omöjliggör äkta bildning.
Källor:
Broady Donald: Den dolda läroplanen. Kritisk utbildningstidskrift (KRUT) nr 3/129/2007.
Doll William E. : A Post-Modern Perspective in Curriculun. New York 1993
Dottrens, R.The Primary School Curriculum. Paris: Unesco. Monographs on Education III, 192, sid. 81 ff.
Jackson Philip: Life in classrooms. New York: Holt, Rinehart & Winston 1988..
Kudinott Mirek: Utopisk läroplan. Hufvudstadsbladet 10.1.2020, s. 16.
Lundgren U.P. Att organisera omvärlden. En introduktion till läroplansteori. Stockholm 1983.
Ornstein Allan C. &Hunkins Francis P. Curriculum. Foundations, Principles, and Issues. Pearson 1993.
Skolstyrelsen: Grunderna för grundskolans läroplan 1985. Statens tryckericentral
Skolstyrelsen: Grunderna för gymnasiets läroplan 1985. Statens tryckericentral
Utbildningsstyrelsen: Grunderna för gymnasiets läroplan 2019. Föreskrifter och anvisningar 2019: 2 b. www.oph.fi/svenska/bokhandel
Åttonde nordiska läroplanskonferensen I Vasa https://blogs2.abo.fi/nordisk-laroplansteoretisk-konferens2019/