När jag deltog i ett symposium vid Stockholms universitet senaste höst (2018) presenterade historikern Inga Sanner (professor i idéhistoria och prefekt för institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet) tankar om den självhjälpslitteratur som flödade i början av 1900-talet. Hon utgick från budordet att älska sin nästa som sig själv, vilket förutsätter att man har någon kunskap om sig själv. Hon såg det som en utopisk impuls där uppfostraren och den uppfostrade är en och samma person. Man kan se det som en tudelad människa. Uppfostraren sågs som den medvetna, den uppfostrade som den mera undermedvetna sidan av personen. Filosofen Eduard von Haartmann betecknade det omedvetna som den absoluta principen, aktiv i alla saker, den kraft som är verksam i det oorganiska, organiska och mentala, men ändå inte avslöjat i medvetandet. [..] Det omedvetna existerar oberoende av rymd, tid och individuell existens, är tidlös innan världen. För oss är den medvetslös, i sig är den supermedveten.
Särskilt på 1920-talet började det utkomma mycket litteratur om hur människan kan behärska sig själv och utforma en egen inre kontroll. Syftet med denna kontroll var oklart, det var kontrollen som var det viktiga. Numera utformas sådana böcker för att i tidens anda ge råd om hur man skall bli en framgångsrik person.
Utgångspunkten för dessa tankar var behavorismen syn på människan som tabula rasa (den rena tavlan), en varelse som är öppen för alla intryck och utvecklas utgående från de intryck individen mottar. Tanken bakom denna självhjälpsfilosofi var att träna viljan och tanken i riktning mot ett perfektionistiskt ideal.
Den här rörelsen hade anknytningspunkter till samtida rörelser som New Age med rötter i asiatisk religion och New Thought som ansåg att psykisk sjukdom har sin upprinnelse i personens felaktiga tankesätt. För att undvika sådant bör hen lära sig att tänka på rätt sätt.
Professor Sanner framhöll att i Sverige har särskilt apotekaren Emile Couées tankar mött genklang. Couée ansåg det viktiga vara att kunna kontrollera sig själv och inte avslöja sitt inre för andra. Det viktiga är själva kontrollen, inte vad det är bra för. Han påverkades även av de psykoterapeutiska rörelser som företräddes av Nancyskolan, (som uppkom i den franska staden Nancy) och utifrån dessa skapade han sin egen metod, autosuggestionen. Nancyskolan är en efter sin ursprungliga stamort Nancy uppkallad psykologisk och psykoterapeutisk forskningsriktning, som utgick från det undermedvetna själslivet och bedrev ett energiskt studium av hypnosens och suggestionens olika yttringar. Sanner menade att de här tankarna har esoteriska inslag, som vanligen syftar på hemliga läror och fördolda kunskaper. Omkring år 1900 var hans teoribyggnad klar, och från 1910 lämnade han definitivt apotekaryrket för att helt ägna sig åt att fullkomna och utöva sin metod. Hans metod, som fick anslutning från ett stort antal läkare, pedagoger och psykologer fick namnet Nya Nancyskolan.
Då jag själv i tonåren har varit en aktiv scout upplevde jag att det här var en rörelse för självuppfostran. För Sanner föreföll den likheten emellertid som långsökt. Scoutrörelsen grundades 1907 vid samma tidsperiod.
Scoutrörelsens grundare lord Baden-Powell skriver i sin bok Scouting for boys att scouting är ett komplement till skolan, ägnat att fylla ut vissa oundvikliga luckor i den ordinarie undervisningen. ”Scouting är en skola för medborgaranda, genom förtrogenhet med naturen. Den fyller luckor genom att ta hand om den enskilda individen och utveckla hans karaktär, fysiska hälsa och färdigheter i praktiska ting samt bibringa honom medborgaranda genom att lära honom att ställa sin duglighet till sina medmänniskors och det allmännas tjänst…(Scouting) strävar att lära pojkarna leva, icke endast hur man skaffar sig uppehälle…Scoutrörelsen har satt som sitt mål att ersätta själviskhet med hjälpsamhet och att fostrade unga till moraliskt och fysiskt duktiga pojkar…” (Baden-Powell 1934). Flickscoutingen inleddes nästan samtidigt som pojkscoutingen och enligt den tidens konvention skedde verksamheten könsbundet, vilket numera inte längre är fallet.
Scoutingen skiljer sig så till vida från självhjälpsteorierna att det handlar mera om en medfostrarverksamhet, där ledare och kamrater genom gott exempel stärker individens personlighetsdrag. Att Sanner inte har uppmärksammat denna rörelse i sin forskning beror förmodligen på att hon har uppfattat den som huvudsakligen en friluftsrörelse och inte sett dess pedagogiska principer av självfostran genom anammande av scoutingens bud. En scout förutsätts vara pålitlig, trofast och hjälpsam. Också scouter kan ibland göra fuffens, men ska inte lova bot och bättring för att slippa straff om inte avsikten är uppriktig… Endast om du lär dig vara sann också mot dig själv, kan du vara det mot andra (Scouthandboken). Scoutingen bygger i huvudsak på en kristen filosofi, men scoutrörelsen är idag utbredd över hela världen och länder med en helt annan religion, emedan alla religioner strävar efter att stärka individens goda personlighetsdrag och moraliska styrka.
I slutet av 1950- och början av 1960-talet utgav jag med Christian Laurén och några andra kamrater en scouttidning för scoutkåren Spanarnas andra avdelning. Tidningen är full med berättelser om gemensamma utfärder, läger och andra äventyr, strapatser och gemensamma trevliga upplevelser. I ett nummer gavs goda råd för hur man kan fungera som en bra patrulledare genom att satsa på sina egna intressen och kunskaper och lyssna på patrullmedlemmarnas synpunkter (Skogslukt, 1960).
Källor:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nancyskolan_(psykologi)
https://sv.wikipedia.org/wiki/New_Age
https://en.wikipedia.org/wiki/New_Thought
https://sv.wikipedia.org/wiki/Esoterism
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%89mile_Cou%C3%A9
Lord Robert Baden-Powell of Gilwell: Scouting for boys, en handbok för övning i god medborgaranda genom förtrogenhet med naturen. Stockholm 1908, upplaga 1934.
Baumert Runar: Scouthandboken, Åbo 1954.
Skogslukt, nr 4, december 1960.