Ett symposium om den moderna pedagogikens utopier ordnades 26.4.19 i Stockholms universitet. Vid symposiet diskuterades vilken roll utopiska tanketraditioner och utopier har spelat för pedagogik och utbildning under 1900-talet. Vid symposiet presenterade åtta forskare sina forskningsprojekt kring temat pedagogiska utopier. En anledning till seminariet är att det vid universitet har hållits en doktorandkurs om pedagogiska utopier. Ytterligare en sådan kurs kommer att hållas inkommande höst.
Under symposiet diskuterades sådana betydande pedagoger som Ellen Key och Rudolf Steiner samt självkunskapsideologin, demokratiexperimentet i Göteborgsgymnasiet, scfi-litteraturens pedagogiska funderingar, nyliberalismens syn på kunskapskapitalet och moderaternas misslyckade försök att ge Sverige Europas bästa skola.
Begreppen utopi och dystropi var mycket framme i diskussionerna eftersom de trotssitt motsatsförhållande inte står så långt från varandra. Det kan man se både i scifi-litteraturen och dagens utbildningspolitiska diskussion.
Ett viktigt skede i den europeiska utbildningsdiskussionen var början av 1900-talet då tanken på att forma en ”ny människa” utgjorde en kungstanke för många av de moderna pedagogerna. Det nya seklet skulle behöva en annan människa än tidigare. Skolan och utbildningen ansågs kunna forma den bildbara människan till en civiliserad, kunskapstörstande och samhällstillvänd individ. För att lyckas med det måste mycket av den gamla skolundervisningen ersättas med nya metoder. Svenskan Ellen Key var en av de främsta förkämparna för att göra 1900-talet till ett barnets århundrade. Mycket av hennes verksamhet förlades till Europas främsta dåtida bildningsland, Tyskland, men hon erhöll också genklang i USA.
Ellen Keys mest kända bok är Barnets århundrade som publicerades vid sekelskiftet 1900. Den kom att översättas till 26 språk. I sin syn på barnet utgick hon från barnet som en växt som behöver frihet och bäring att utveckla sina anlag. Läraren skulle bara låta vara och inte ingripa störande mer än nödvändigt. Bildning genom självverksamhet var målet för ungdomsskolan, faktaplugg och yrkesutbildning skulle komma först i högre skolformer. Hon ville avskaffa både aga och betyg liksom katekesplugg och ”snuttifiering” av skoldagen genom ämnesuppdelning. Disputanden Emma Vikström hade kommit över en tidigare bortglömd text av Ellen Key och presenterade Ellen Keys syn på barnauppfostran ur denna texts synvinkel.
I Sverige finns en waldorfskola som tagit sitt namn efter Ellen Key. Norskan Synne Myrböe presenterade på svenska Waldorfskolans utopiska målsättningar och kunde bl a konstatera att dessa skolor har litet olika atmosfär och arbetssätt i Norge och Sverige. Hon menade att waldorfskolorna kritiserade samhället för att låta undervisningen gå efter ekonomins intressen. Människan har därför urholkats ur berättelsen. Genom detta har utbildningen begränsats till ett fåtal. Hos de unga ger detta upphov till en förtvivlan över framtiden. Hon exemplifierade det med uttycken ”Now here – no where”.
Hon framhöll att syftet med waldorfskolornas pedagogik är tre-enighetstanken: Frihet – Jämlikhet – Rättvisa. Waldorfpedagogiken tänker sig att människan formas genom sitt lärande och tar detta med sig in i näringslivet. Särskilt läraren måste ha frihet att verka som konstnär. Undervisningen skall inte börja med begrepp utan med upplevelse. Dagens näringsliv har fått så många tekniker att kulturlivet inte kan förverkliga sig. De unga måste därför ges en tro på att en förändring kan ske här och nu.
Historikern Inga Sanner tog upp trenden till självuppfostran som var särskilt stark under förta halvan av 1900-talet. Hon såg den som en utopisk impuls att få kännedom om sig själv och en strävan efter en idealisk personlighet. Under 1920-talet utkom mycken sjävhjälpslitteratur för att människan skulle lära sig att behärska sitt inre. Den här litteraturtrenden hade också sin grund i insikten om att människan är formbar. Den insikten hade frambragts av behavorismen och tolkades så att uppfostraren och den uppfostrade kunde finnas i samma person. Redskapen skulle då vara viljan och tanken. Internationellt var det New Thought-rörelsen som bar upp de här tankarna. I Sverige var det särskilt apotekaren Èmile Coèe som kom att företräda de här idéerna. Att kunna kontrollera sig själv var det viktiga inte nyttan med kontrollen.
Min tankevärld är kanske litet begränsad då jag undrar över symposiumets syfte att undersöka/exponera pedagogiska utopier. För mig är utopier i princip dödfödda funderingar som under gynnsamma förhållanden kan utvecklas till visioner vilka tom. kan förverkligas. Särskilt tänker jag på utopin att alla barn skulle få en likvärdig god utbildning. Den visionen har till stor del förverkligats i Europa och särskilt i de nordiska länderna med deras grundskola och folkskola.
Men utopier kan också förvandlas till dystropier såsom de svenska Moderaternas utopi att förvandla den svenska grundskolan med hjälp av friskolor till ”Europas bästa skola” (Professor Joakim Langdahls presentation på symposiet). Där gick det ju precis tvärtom eftersom den utopin var ett feltänk från början. Med friskolorna gynnade man segregation och nedvärdering av de svenska grundskolan som idé.
Martin Gripenberg