Djäknegången var orsak till många bekymmer

I min blogg för maj skrev jag om stipendierna i våra skolor. Då missade jag att redovisa för Katedralskolans äldsta stipendiefond, Billmarks testamente.  Professor Billmark vid Åbo Akademi beslöt nämligen år 1697 att inrätta en fond vid Katedralskolan. Akademins konsistorium fastställde villkoren för fondens utdelande så att de tio elever som skulle kunna beviljas understöd från fonden skulle ha uppvisat goda seder och fallenhet för studier, flit och behov av ekonomiskt understöd. Understödet utdelades till elever som studerade på någon av de högsta klasserna.

I den bloggen kom jag fram till att skolornas stipendiefonder har sitt ursprung i djäknegången under stormaktstiden. Hemmen hade sällan medel att bekosta skolgången för djäknarna, eleverna i pedagogierna och katedralskolorna. Varken kyrkan eller kungen ansåg att detta hörde till deras uppgifter. Däremot gavs djäknarna ett slags beskattningsrätt sålunda att de erhöll rätt att gå djäknegång under skolans lovtider närmast i de socknar från vilka de härstammade. Socknarna fördelades mellan djäknarna så att inte alla skulle vandra inom samma socken.  Så länge pedagogiernas och katedralskolornas antal var litet blev det många socknar att vandra i. Gårdar som inte sänt ungdomar till skolorna upplevde emellertid sockengången som en ovälkommen och fräck utgift. Från 1600-talet finns det uppgifter om att djäknarna ofta med våld skulle ha inkrävt djäknehjälpen. Därvid hade de brutit sönder dörrar och misshandlat bönderna och deras hustrur. 

Skolans huvudsakliga inkomst erhölls genom den kollekt som uppbars två gånger per år vid gudstjänsterna (skolordningen kap. IV § 5). Djäknegången utgjorde ett oumbärligt tillägg och var en av skolans viktigaste livsbetingelser. De allra flesta av djäknarna kom från fattiga familjer som inte kunde ge dem ekonomiskt stöd för skolgången. Rätt till djäknegång erhöll de genom att skolans rektor mot en ringa avgift utfärdade ett s.k. sockenbrev som utgjorde djäknens legitimation vid sockengången. Sockenbrevet var i princip en belöning för väl utförda studier.

Sockengången innebar att djäknarna vandrade ofta två eller flera tillsammans från by till by  och från gård till gård och sjöng psalmer eller uppträdde med små, ofta religiösa program. Åtminstone programmet med stjärngossarna har överlevt ända till våra dagar som ett rätt populärt julfestprogram. Ofta var djäknarnas program efterfrågade vid gudstjänster, olika fester såsom bröllop och större begravningar. Man talade tom. särskilt om djäknarnas likpeng. Då det på den tiden inte just fanns andra artister att tillgå, förgyllde de festerna med sina på förhand inövade program. För skolorna fanns det fanns inte så många andra sätt att intjäna medel för verksamheten. De här sånguppträdande har förmodligen också präglat åtminstone folkskolan där musiken kom att vara ett av de viktigaste läroämnena.

Det var vanligt att det var de djäknar som gick i de högsta klasserna som erhöll rätt till den mera inbringande ”förgången” på sommaren, medan djäknar på lägre klasser endast fick ”eftergång” på vintern då tiderna var knappare.

Uppträdandena förutsatte att värden och/eller publiken skulle belöna djäknarna med livsmedel, klädespersedlar eller pengar. Det var inte ovanligt att lärare åtföljde djäknarna under sockengången emedan en stor del av inkomsterna tillföll skolan och lärarna som en del av deras lön. Att lärarna fick en andel av inkomsten motiverades med att det var de som med djäknarna hade inövat programmen med vilka de uppträdde.

Djäknegången ansågs emellertid ha menliga följder såväl för djäknarna som lantbefolkningen. En av kyrkostyrelsen utsedd kommission fann att djäknegången var nedsättande för lärarna, skadlig för eleverna och betungande för sockeninbyggarna.  Den framhöll att det ej är nyttigt för tillkommande publika ämbetsmän med en sådan uppfostran, “genom vilken de från spädaste ålder vänja sig vid att räcka en öppen hand åt vem de möter”. Flera gånger försökte man begränsa djäknegången. År 1624 förbjöd regeringen djäknegången helt ”såsom varande ett stort hinder för ungdomarnas skolgång och en rot till allehanda otyg, lättja och tiggeri”. I stället ålades varje matlag att årligen erlägga en djäknepeng på 6 öre, vilket visade sig vara en på tok för liten summa. Djäknegängen fortsatte ändå i smyg och i flera skolor ansågs djäknegången vara ett nödvändigt ont. Skolordningen 1649 gav åter djäknarna möjlighet att två gånger per år besöka socknarna för att ta emot det understöd som samlats hos klockarna. År 1695 blev man emellertid tvungen att åter helt frige djäknegången och stadgade att djäknarna två gånger per år skulle få samla in djäknepenningen direkt från sockeninvånarna.

År 1750 förklarade konsistoriet att det var allom bekant att en mängd “dragoner, torpare, vallherdar m.fl. satte sina barn i skola bara därför att dessa under lovtiderna skulle få rätt att sjungande stryka omkring i landet”. Detta lättade familjens ekonomiska börda och” befriade ungdomarna från att indras i kronans tjänst” som soldater.  Under stormaktstiden fanns det ett omättligt behov av soldater.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     Emellertid var studierna i sig betungande såväl psykiskt, fysiskt som ekonomiskt, kanske också språkligt. Därför förekom det att djäknar avbröt sina studier för kortare tid eller för gott, men det oaktat fortsatte djäknegången både i egna och andras socknar. Sådan djäknegång var självfallet olaglig, men det kände inte folket alltid till. Olaga sockengång ansågs ”fördärva hundratals ungdomar, så att de inte kunna uträtta något gott utan förorsaka lättja, dryckenskap, tiggeri och andra odygder, som många sedan behöll allt intill ålderdomen.” Trots att begränsningar i djäknegången infördes var rektor vid Katedralskolan i Åbo tvungen att till domkapitlet klaga över att skolungdomen hade begivit sig från skolan utan bevis på sin rätt till djäknegång. Självsvåld hade förövats på Åland dels av skolans elever, dels av andra som uppträdde i skolans namn.  Då de högre kyrkomyndigheterna inte fann på något sätt att stävja den olagliga djäknegången beslöt rektor meddela sockeninvånarna att inte låta sin gunst gå till andra djäknar än sådana som kunde uppvisa bevis på att de hade rätt till sockengång.

I Göteborgs stift upphävdes rätten till sockengång helt och rikets regering önskade utvidga förbudet till hela landet, men på grund av motstånd i det fattiga Åbo stift gjorde man det aldrig. Däremot ålades rektor att årligen för biskopen anmäla de djäknar som avgått eller relegerats.

Man kan bara konstatera att från detta illa reglerade system för att bekosta utbildningen har vi kommit ett gott stycke vidare. Man bör ändå framhålla att det här var ett enastående första försök att utnyttja hela befolkningens utbildningspotential även om dess huvuduppgift var att utbilda kyrkans och statens framtida tjänstemän. Det gav i varje fall all unga i princip en möjlighet till utbildning, men utan att beakta deras skiftande utgångspunkter. Som ovan framgått har djäknegången också satt en del spår i skolans fortsatta utveckling.

Källa:

Hastig Johannes: Katedralskolan i Åbo 1722-1806. Bidrag till Åbo stads historia VIII. Helsingfors 1908.

Martin Gripenberg 

Martin Gripenberg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s