Monthly Archives: November 2017

Nationalismen i läroböckerna

Det är inte varje dag någon disputerar på utbildningshistoria, men torsdagen 2.11.17 hade jag möjlighet att i Stockholm lyssna på doktorand Lina Spjut från Örebro universitet. Hon planerar att lägga fram sin avhandling nästa vår. I avhandlingen jämför hon de svenskspråkiga folk- och grundskolans läroböcker i geografi, historia och samhällslära i Sverige och Finland under perioden 1866 – 2016. Hon har sålunda ett mycket omfattande material. Hennes övergripande frågeställning handlar om nationell identitet och relationen mellan svenskt och finskt. Hon ser här som utbildningens uppgift att med läroböckernas hjälp både utbilda och bilda ett folk. I sitt arbete utgår hon både från historiebruk och från läroplansteori.

Historiebruk är ett nytt område i ämnesplanen för historia och syftar på hur historia används av olika aktörer och i olika sammanhang. Olika aktörer använder sig av historia som verktyg för att få stöd för egna åsikter och hur de vill uppfattas av andra så att historien kan främja sammanhållningen inom den egna gruppen. Svenska läroboksförfattare kan således förväntas beskriva historien uttryckligen ur en svensk synvinkel.

Inom läroplansteori fokuserade man fram till 1960-talet på att ta fram olika objektiva modeller för hur en läroplan kunde se ut utifrån de samhällsbehov man såg. Läroplanen är inte bara en förordning av landets regering, utan den innefattar hela den föreställningsvärld där skolan och undervisningen ingår. I en utvidgad betydelse syftar läroplanen till att besvara frågan om hur urval av innehåll och metod sker och påverkas av olika aktörer inom utbildningsväsende och vilken kunskap som legitimeras genom läroplanens formuleringar.

Vid det tillfälle jag lyssnade redogjorde doktoranden för ett av resultatkapitlen i sin avhandling: Förfadersberättelsen: Beskrivning av finska och svenska förfäder i läroböcker. Kapitlets titel har inspirerats av det Anthony D. Smiths i sitt nationella mytmotiv kallar förfadersmotivet. Smith var en historiskt inriktad sociolog (1939-2016), professor i nationalism och etnicitet i London School of Economics. Mest känd är han för att ha lagt grunden till den etno-symboliska skolan inom nationalismforskningen. Han framhåller etnicitet som den grundläggande faktorn bakom det moderna nationsbyggandet. Smith mötte kritik mot sin teori från konstruktivismen som ansåg att han betraktar nationen som en verklig och inte som en konstruerad företeelse. Smiths teori kritiserades också av perennialisterna som hävdar att nationalismen är en modern företeelse och inte förekom under tidigare historiska skeden även om det också då fanns etniskt enhetliga stater.

När Spjut studerar de finlandssvenska läroböckerna noterar hon i sin förfädersberättelse särskilt frågan om vem som har rätt att leva i landet. Den här frågan har aktualiserats av de finska nationalister som gärna ser svenskarna som en kolonialmakt utan legitim hembygdsrätt i landet. I Finland har den existentiella diskussionen rörande svenskspråkigheten i landet givit upphov till ett behov av att i läroböckerna visa på en lång svensk tradition i Finland.

I Sverige har läroböckerna däremot fokuserat på att beskriva den svenska befolkningen med olika regionala element som svear, götar, smålänningar och skåningar för att senare övergå till att beskriva Sverige som ett invandrarland. Jag ser här en association till invandrarlandet Amerika (USA) som har en ovanligt hög status just i Sverige jämfört med många andra europeiska länder.

Spjut uppehöll sig i sin presentation länge vid att man i Sverige tidigt definierade svenskarna i rasbiologiska termer påverkade av de rasteorier som var rådande ännu decennierna runt sekelskiftet 1900. Då upplevde sig många svenskar som en överlägsen ras. Till min överraskning omfattades detta synsätt också i de svenskspråkiga läroböckerna i Finland. Jag förmodar att det delvis kan ha sin grund i att svenskarna här hade en helt annan samhällelig ställning som en dominerande överklass.

I Finland vet vi ju att situationen förändrades i grunden då Storfurstendömet Finland 1809 blev en del av Ryssland. Då insåg invånarna att de inte skulle få förbli svenskar och fruktade att ryskan skulle ersätta svenskan som det dominerande språket och den autokratiska ryska kulturen skulle ersätta de svenska fri- och rättigheterna. Därför beslöt majoriteten att försöka lyfta det finska språket till ett kultur- och nationalspråk med kulturella rötter i den svenska samhällssynen.

Då det ännu på 1800-talet fanns en betydande svensk allmoge i Finland gav det upphov till lokala konflikter kring frågan om finsk-svensk språklig majoritet och minoritet. Spjut framhåller därför att i Finland kom språket i slutet av 1800-talet in som det element som definierade folkgruppen. Hon konstaterar att finlandssvenskarna beskrevs utgående från sitt nedärvda germanska utseende medan finnarna pekas ut utifrån sitt språk som är obegripligt för svenskspråkiga i motsats till många andra grannspråk.

I Sverige övergavs småningom rasbegreppet för att efterträdas av etnicitetsbegreppet. Med etnicitet avsågs då tillhörighet till en folkgrupp med ett gemensamt ursprung och gemensamma egenskaper som reproduceras genom gifte inom gruppen.

Användningen av begreppen skiljer sig mellan läroböcker i olika skolämnen så att endast en lärobok i historia i Sverige använder rasbegreppet, medan geografiböckerna ger mycket utrymme till att beskriva olika länders befolkning. I Finland ersattes rasbegreppet däremot av begreppet språkgrupp. Jag upplever emellertid att språkgrupp endast är ett specifikt etnicitetsbegrepp då språket huvudsakligen nedärvs inom gruppen såsom ett modersmål, medan begreppet modersmål i Sverige aldrig har varit på samma sätt ifrågasatt som i Finland. Därför har det inte utgjort en lika viktig etnisk markör. Det är ju i Finland som Modersmålets sång har skrivits och sjungs.

Rörande svenskt och finskt övergår geografiämnet i Finland från att ända till 1968 använda rasbegreppet.  På 1970-talet blev det däremot allt vanligare att beskriva folkgrupperna enligt språktillhörighet.  Samtidigt präglades Sverige av en invandrarpolitik som tillskrev människorna ärftliga kollektiva identiteter, inte på ett biologiskt utan ett kulturellt plan. I graferna beskrivs då finnarna utgående från sitt utseende medan svenskarna i Finland från sitt språk.

I samhällsläroböckerna, som alla är av senare datum, behandlas rasfrågan närmast som en form av mobbning. Därvid anser Spjut att man i Sverige på ett olyckligt sätt försökte skilja på rasism och främlingsfientlighet. De barn som på 1970- och 1980-talet läste dessa läroböcker är vuxna idag.  Läroböckernas betoning av dessa frågor kommer i en ny belysning nu när en växande populism, främlingsfientlighet inklusive nazism har vuxit fram med betydande representation på både lokal och nationell nivå. Spjut hänvisar till Emma Arneback och Jan Jämte som menar att även om skolan borde kunna ses som en antirasistisk aktör kan den också bidra till att upprätthålla och forma ett sorterings- och utestängningssystem grundat i rasistiska föreställningar.

Finlandssvenska läroböcker beskriver folken som först befolkade den finländska landytan vid ras och jämför med den befolkning som finns i landet idag med den skillnaden att den nu beskrivs utgående från språk. De finlandssvenska läroböckerna skiljer inte på det svenska beroende på vilken sida av Bottenviken de lever på, men nog på de finskspråkiga folkstammarna tavaster, savolaxare och karelare.

Rasbegreppet som initialt användes för att kunna sortera jordens befolkning är äldre än etnicitetsbegreppet. Rasism uppfattades inte som negativt i Europa förrän på 1930-talet. Spjut konstaterar att svenska läroböcker inte skriver i termer av ras medan finländska gör det. Hon förmodar att det kan bero på den allmänna debatten om det finska folkets ursprung. Efter 1930-talet ansågs det omodernt att sammanblanda ras och språkgrupp. Efter andra världskriget slog därför de mera neutrala begreppen nationalitet och etnicitet snabbt igenom. Till skillnad från ras anses etnicitet inte vara nedärvd utan kulturell, vilket kräver en egen identifikation av vi gentemot dem och som är annorlunda än vi.

Svenska rikets förlust av Finland 1809 medförde att Finland och Finlands historia uteslöts ur läroböckerna i historia i Sverige och kunskaperna om Finland eroderade snabbt. Först i samhällsläran återkom Finland i samband med nordiska jämförelser där svensken i grafiska framställningar framställdes som fin herreman i kostym, medan finnen var en mera primitiv och fattig kusin i olletröja. När den rasbiologiska teorin alltmer komprometterades av samhällspolitiska skäl ersattes den därför av etnologiska definitionselement. Lina Spjut formulerar begreppet språketnologi, som en mera modern syn på det nationella identitetsbegreppet. Det möjliggör en skillnad mellan olika språketniska grupper.

Spjut arbetar också med nationella stereotyper. Stereotyperna är den föreställning eleverna får av sin egen folkgrupp i motsats till andra. Utgångspunkten är då att folkgrupperna inte har någon omfattande egen konkret erfarenhet av de andra. Därför säger stereotypen kanske mest om den egna folkgruppen. Konkreta upplevelser av de andra slår emellertid lätt hål på den bilden.

Här har jag kommenterat bara ett ännu preliminärt kapitel i Lina Spjuts avhandling. Därför blir det spännande att få läsa hela avhandlingen efter disputationen förhoppningsvis i maj 2018.

Martin Gripenberg

Kansallisuuskäsite oppikirjoissa

Ei ole ihan jokapäiväistä, että kirjoitetaan väitöskirjaa koulutushistoriassa, mutta 2.11.17 minulla oli mahdollisuus Tukholmassa kuunnella tohtoriopiskelija Lina Spjut:iä Örebron yliopistosta. Hän suunnittelee julkaisevansa väitöskirjansa ensi keväänä. Väitöskirjassa hän vertailee Ruotsin ja Suomen kansa- ja peruskoulun ruotsinkielisiä oppikirjoja maantieteessä, historiassa ja yhteiskuntatiedossa ajanjaksolta 1866-2016. Siten hänellä on runsas tutkimusaineisto.  Hänen pääasiallinen kysymyksenasettelunsa koskee kansallista identiteettiä sekä suhteita ruotsalaisten ja suomalaisten välillä. Hän ei kuitenkaan puhu suomea. Koulutuksen tehtävä on hänen mielestä sekä kouluttaa että sivistää kansaa. Työssään hän ottaa huomioon sekä historiankäyttöä että opetussuunnitelmateoriaa.

Historiankäyttö on uusi alue historia-aineessa. Se tavoittelee eri toimijoiden historiankäyttöä eri yhteyksissä, koska he käyttävät historiaa työkaluna perustellakseen omia näkemyksiään ja sitä miten muut hahmottavat heitä. Heidän tarkoituksenaan on siinä edistää oman ryhmän yhteenkuuluvaisuutta. Voidaan siis odottaa, että ruotsalaiset oppikirjankirjoittajat kuvaisivat historiaa nimenomaan ruotsalaisesta näkökulmasta.

Opetussuunnitelmateoriassa pyrittiin 1960-luvulle asti kehittämään useita riippumattomia malleja siitä millaiseksi opetussuunnitelmaa pitäisi kehittää kun pyrittiin täyttämään niitä tarpeita joita yhteiskunnassa koettiin olevan. Opetussuunnitelma ei ole ainoastaan maan hallituksen antama asetus, vaan se pyrkii kuvailemaan koko sitä maailmaa, jossa koulu ja opetus toimivat. Laajennetussa merkityksessä opetussuunnitelma pyrkii vastaamaan kysymykseen siitä, millä perusteella sisältö ja menetelmät valitaan ja miten koulutuslaitoksen eri toimijat pääsevät vaikuttamaan siihen, ja mitä tietoa opetussuunnitelman muotoilu tällä tavalla laillistaa.

Kuuntelemassani tilaisuudessa Spjut esitteli yhtä väitöskirjansa tuloslukua nimeltään Esi-isäkertomus: Ruotsalaisten ja suomalaisten kuvailu oppikirjoissa. Inspiraation luvun otsikkoon  Spjut oli saanut Anthony D. Smithista. Tämä tutkija oli kirjoittanut nimenomaan esi-isäperusteluista osana kansallisia myyttiperusteita. Smith (1930-2016) oli historiallis-suuntainen sosiologi, kansallisuuden ja etnisyyden professori London School of Economicissä. Hänet tunnetaan parhaiten siitä, että hän kansallisuustutkimuksessa perusti etno-symbolisen koulukunnan. Siinä kuvaillaan etnisyys modernin kansallisuuskäsitteen ja siten valtion perustavaksi käsitteeksi. Smithin teoria kohtasi kuitenkin kritiikkiä konstruktivisteilta siitä, että heidän mielestä Smith näkee kansallisuuden todellisena kun se heidän mielestään on keinotekoinen ilmiö. Myös perennialisteilta Smith sai kritiikkiä, koska he ovat sitä mieltä, että kansallisuus on uudenaikainen ilmiö, joka ei ole ollut olemassa historian varhaisempina ajanjaksoina vaikka silloinkin on ollut etnisesti yhtenäisiä valtioita.

Tutkiessaan suomenruotsalaisia oppikirjoja Spjut toteaa esi-isäkertomuksessaan erityisesti kysymyksen siitä, kenellä on oikeus elää maassa. Tämä on kysymys, jonka suomalaiset nationalistit mielellään nostavat esiin nähdessään ruotsalaisia edustavan siirtomaavallan, jolta puuttuu laillinen kotikuntaoikeus Suomessa. Suomessa kysymys koskien ruotsalaisten oikeutta elää maassa on synnyttänyt tarvetta oppikirjoissa osoittaa ruotsalaisten pitkät perinteet maassa.

Ruotsissa oppikirjat sen sijaan ovat keskittyneet kuvailemaan Ruotsin väestöä alueellisilla osatekijöillä kuten svealaiset, göötalaiset, smoolantilaiset ja skoonelaiset ja myöhemmin siirtyneet kuvailemaan Ruotsin väestöpohjaa maahanmuuttomaana. Tätä näen yhdistyneenä siihen, että harvassa muussa eurooppalaisessa maassa halutaan jäljitellä USA:ta yhtä paljon kuin Ruotsissa.

Esityksessään Spjut korosti, että Ruotsissa ruotsalaiset aikaisemmin määriteltiin rotubiologisilla osatekijöillä, jotka vielä 1900-luvun vaihteen aikoihin olivat valinneiden rotuteorioiden vaikutuksen alaisia. Siihen aikaan monet ruotsalaiset kokivat kuuluvansa hallitsevaan rotuun. Hämmästyksekseni tämä näkökulma nousi esiin erityisesti ruotsinkielisissä oppikirjoissa Suomessa. Näkisin, että tämä osittain saattaa johtua siitä, että osa Suomen ruotsalaisista kuului yhteiskunnan hallitsevaan yläluokkaan.

Suomessahan me tiedämme, että kansakunnan tilanne muuttui perusteellisesti kun Suomen Suurruhtinaskunta vuonna 1809 tuli osaksi Venäjää. Silloin asukkaat ymmärsivät, etteivät he enää voineet jäädä ruotsalaisiksi. He pelkäsivät, että venäjän kieli korvaisi ruotsin kielen maan hallitsevana kielenä ja autokraattinen venäläinen kulttuuri korvaisi ruotsalaiset vapaudet ja oikeudet. Siksi enemmistö päätti nostaa Suomen kielen kulttuuri- ja kansalliskieleksi, siten että sen kulttuuriset juuret ovat ruotsalaisessa yhteiskuntanäkemyksessä.

Kun Suomessa 1800-luvulla vielä oli olemassa merkittävä ruotsalainen kansanosa, synnytti tämä paikallisia riitoja koskien suomalaista tai ruotsalaista kielellistä enemmistöä ja vähemmistöä. Spjut väittää siksi, että 1800-luvun lopussa kielestä tuli osatekijä, joka määräsi kansanosan. Hän toteaa, että suomenruotsalaiset kuvailtiin perityn germaanisen ulkonäkönsä mukaan kun suomalaiset taas kuvailtiin kielensä mukaan, joka ruotsalaisten mielestä oli käsittämätöntä koska he eivät voineet saada siitä yhtä helposti selvää kuin monesta muusta naapurimaankielestä.

Ruotsissa luovuttiin rotukäsitteestä vähitellen ja sitä korvattiin etnisyyskäsitteellä. Etnisyydellä tarkoitettaan kuulumista kansanryhmään, jolla on yhteinen alkuperä ja yhteisiä ominaisuuksia ja näitä toistetaan naimalla ryhmän sisältä.

Käsitteiden käyttö erosi eri oppiaineiden oppikirjojen kesken siten, että Ruotsissa ainoastaan yksi historiankirja käyttää rotukäsitettä, kun taas maantiedonkirjat käyttävät paljon tilaa kuvaillakseen väestöä eri maissa. Suomessa rotukäsite korvattiin kieliryhmä-käsitteellä. Koen, että käsite kieliryhmä on ainoastaan etnisyyskäsitteen erikoistapaus, koska kielikin peritään ryhmän sisällä äidinkielenä. Ruotsissa äidinkieltä ruotsia ei ole koskaan kyseenalaistettu samalla tavalla kuin Suomessa. Siksi se ei ole siellä toiminut yhtä tärkeänä etnisenä merkkinä. Modersmålets sång on kirjoitettu ja lauletaan nimenomaan Suomessa.

Suomessa luopuivat maantiedon oppikirjat vasta 1968 rotukäsitteestä. Sen sijaan 1970-luvulla yhä useammin kuvailtiin kansanryhmiä kieliryhmän mukaan. Samanaikaisesti Ruotsissa korostui maahanmuuttopolitiikka, jossa ihmiset merkittiin kyllä perinnöllisellä, muttei biologisella, vaan kulttuurisella tasolla. Siksi suomalaiset kuvataan graafisissa kuvioissa ulkonäkönsä mukaan kun taas ruotsalaiset kielensä mukaan.

Yhteiskuntatieteen oppikirjoissa, jotka kaikki ovat nykyaikaisempia, käsitellään rotukysymystä lähinnä kiusaamismuotona. Spjut on sitä mieltä, että Ruotsissa on pyritty erottamaan rasismia ja muukalaisvihaa epäonnistuneella tavalla. Ne lapset, jotka 1970-ja 1980-luvuilla lukivat näitä kirjoja, ovat tänä päivänä aikuisia. Tapa, miten oppikirjat silloin korostivat näitä kysymyksiä voidaan nyt nähdä uudessa valossa kun populismi, muukalaisviha ja jopa natsismi on saanut kannatusta sekä paikallisella että valtiollisella tasolla. Spjut viittaa Emma Arnebackin ja Jan Jämten näkemykseen, että vaikka koulu on nähtävä rasisminvastaisena toimijana saattaa se myös edistää lajittelu- ja ulossulkemisjärjestelmän ylläpitämistä ja muodostamista mikä juontaa juurensa rasistisiin näkemyksiin.

Kansoja, jotka ensin asuttivat suomalaista maa-aluetta kuvaillaan suomenruotsalaisissa oppikirjoissa rotu-termillä, ja ne vertailevat heitä nykyiseen väestöpohjaan sillä erolla, että nykyinen väestöpohja kuvaillaan kielensä mukaan. Suomenruotsalaiset oppikirjat eivät erota ruotsalaisuutta riippuen siitä millä puolella Pohjanlahtea he elävät, mutta erottavat sen sijaan suomalaiset kansanheimot kuten hämäläiset, savolaiset ja karjalaiset.

Rotukäsite, jota alun perin käytettiin maailman kansakuntien erottamiseen toisistaan, on vanhempi kuin käsite etnisyys. Vasta 1930-luvulla tällainen rasismi katsottiin Euroopassa negatiiviseksi. Spjut toteaa, että oppikirjat Ruotsissa eivät käyttäneet rotukäsitettä kun taas oppikirjat Suomessa sitä käyttivät. Hän pohtii, johtuneeko tämä keskustelusta suomalaisten alkuperästä. 1930-luvun jälkeen katsottiin vanhanaikaiseksi sekoittaa rotu- ja kieliryhmäkäsitteitä. Sen takia neutraalimmat käsitteet kansallisuus ja etnisyys otettiin yleisemmin käyttöön. Erona rotukäsitteeseen etnisyyskäsitettä ei katsottu perinnölliseksi vaan kulttuurilliseksi, mikä vaatii oman määritelmän heistä, jotka eroavat meistä.

Sen johdosta, että Ruotsin menetti Suomen 1809, Suomi ja Suomen historia Ruotsissa suljettiin pois ruotsalaisista historian oppikirjoista, jolloin tiedot Suomesta rappeutuivat nopeasti. Vasta yhteiskuntaopissa palasi Suomi oppikirjoihin kun vertailtiin pohjoismaisia maita. Siinä kuvailtiin ruotsalaiset graafisissa vertailuissa hienoina herrasmiehinä puvuissa, kun taas suomalaiset kuvailtiin primitiivisempinä ja köyhempinä serkkuina villapaidassa. Kun rotubiologista teoriaa yhteiskuntapoliittisista syistä alettiin pitämään kiusallisena, sitä korvattiin etnologisilla määritelmäosatekijöillä. Lina Spjut muotoilee käsitteen kielietnologia uudempana näkemyksenä kansalliseksi identiteettikäsitteeksi. Tämä mahdollistaa eron eri kielietnologisten ryhmien kesken.

Spjut työskentelee myös kansallisten stereotyyppien kanssa. Stereotyypit ovat kuvitelmia, joita oppilaat saavat omasta kansanryhmästään vastakohdaksi muihin. Lähtökohtana on silloin, että kansanryhmällä ei ole laajempaa omaa kokemusta toisista. Siksi stereotyypit kertovat ehkä eniten omasta kansanryhmästään. Konkreettiset kokemukset romuttavat kuitenkin helposti yksinkertaistetun kuvan toisista.

Tässä olen kommentoinut toistaiseksi vielä alustavan luvun Lina Spjutin väitöskirjasta. Siksi odotan suurella mielenkiinnolla saada lukea koko väitöskirjan väitöstilaisuuden jälkeen toivottavasti toukokuussa 2018.

Martin Gripenberg

Nationalidentitetens utveckling i läroböcker

Det är inte varje dag någon disputerar på utbildningshistoria, men torsdagen 2.11.17 hade jag möjlighet att i Stockholm lyssna på doktorand Lina Spjut från Örebro universitet. Hon planerar att lägga fram sin avhandling i maj nästa vår. I avhandlingen jämför hon läroböcker i geografi, historia och samhällslära under perioden 1866 – 2016. Hennes övergripande frågeställning handlar om nationell identitet och relationen mellan svenskt och finskt. Hon ser här som utbildningens uppgift att med läroböckernas hjälp utbilda och bilda ett folk och utgår då från både historiebruk och läroplansteori.

Historiebruk är ett nytt område i ämnesplanen för historia och syftar på hur historia används av olika aktörer och i olika sammanhang då olika aktörer använder sig av historia som verktyg för att få stöd för egna åsikter och hur de vill uppfattas av andra så att historien kan främja sammanhållningen inom den egna gruppen.

Inom läroplansteori fokuserade man fram till 1960-talet på att ta fram olika objektiva modeller för hur en läroplan kunde se ut utifrån de samhällsbehov man såg. Läroplanen är inte bara en förordning av landets regering, utan den innefattar hela den föreställningsvärlden där skolan och undervisningen ingår. I en utvidgad betydelse syftar läroplanen till att besvara frågan om vilken kunskap som legitimeras genom läroplanens formuleringar och hur urval av innehåll och metod sker och påverkas av olika aktörer inom utbildningsväsendet.

Vid det tillfälle jag lyssnade redogjorde hon för ett av resultatkapitlen i sin avhandling: Förfadersberättelsen: Beskrivning av finska och svenska förfäder i läroböcker. Kapitlets titel har inspirerats av förfädersmotivet i Anthony D. Smiths nationella mytmotiv.

Smith var en historiskt inriktad sociolog (1939-2016), professor i nationalism och etnicitet i London School of Economics, mest känd för att ha lagt grunden till den etno-symboliska skolan inom nationalismforskningen. Han ser etnicitet som den grundläggande faktorn bakom det moderna nationsbyggandet. Smith mötte kritik mot sin teori från konstruktivismen som ansåg att han betraktar nationen som en verklig och inte som en konstruerad företeelse samt från perennialismen som hävdar att nationalismen är en modern företeelse som inte har förekom under tidigare historiska skeden.

I ett finlandssvenskt perspektiv lyfter Spjut i sin förfädersberättelse frågan om vem som har rätt att leva i Finland. Den existentiella diskussionen rörande svenskspråkigheten i landet har givit upphov till ett behov av att i läroböckerna visa på en lång svensk tradition i Finland. I Sverige har läroböckerna emellertid fokuserat på att beskriva den svenska befolkningen med olika regionala element som svear, götar, smålänningar och skåningar för att senare övergå till att beskriva Sverige som ett invandrarland i enlighet med den amerikanska drömmen.

Av hennes presentation framgick att man i Sverige länge definierade svenskarna i rasbiologiska termer utgående från de rasteorier som var rådande decennierna runt sekelskiftet 1900 när många svenskar såg sig som en överlägsen ras. Till min överraskning omfattades detta synsätt också av de svenskspråkiga läroböckerna i Finland trots att svenskan här hade en helt annan samhällelig ställning. Den här uppfattningen stöddes av att finnarna länge uppfattade de svenskspråkiga som  en dominerande överklass. Efter att Ryssland 1809 erövrat Finland fruktade man här att ryskan skulle bli det dominerande språket. Därför arbetade många för att göra finskan till ett kultur- och statsbärande språk. En följd var att frågorna om finsk-svensk språklig majoritet och minoritet trädde alltmer i förgrunden. I Finland kom därför språket i slutet av 1800-talet in som det element som definierade folkgruppen. Finlandssvenskarna beskrivs utgående från sitt nedärvda germanska utseende medan finnarna pekas ut utifrån sitt språk, som av många svenskar upplevdes som obegripligt.

I Sverige övergavs småningom rasbegreppet för att efterträdas av etnicitetsbegreppet. Användningen av begreppen skiljer sig mellan läroböcker i olika skolämnen så att endast en lärobok i historia i Sverige använder rasbegreppet, medan geografiböckerna ger mycket utrymme till att beskriva olika länders befolkning. I Finland ersattes rasbegreppet av språkgrupper.

Rörande svenskt och finskt övergår geografiämnet från att ända till 1968 använda rasbegreppet till att använda begrepp som istället markerar språket eller nationen. I graferna beskrivs då finnarna utgående från sitt utseende medan svenskarna i Finland från sitt språk. I samhällsläroböckerna som alla är av senare datum behandlas rasfrågan och mobbning. Därvid anser Spjut att man försökte skilja på rasism och främlingsfientlighet på ett olyckligt sätt. De barn som på 1970- och 1980-talet läste dessa läroböcker är vuxna idag, nu när en växande populism, främlingsfientlighet inklusive nazism har vuxit fram med betydande representation på både lokal och nationell nivå. Spjut hänvisar till Emma Arneback och Jan Jämte som menar att även om skolan borde kunna ses som en antirasistisk aktör kan den också bidra till att upprätthålla och forma ett sorterings- och utestängningssystem grundat i rasistiska föreställningar.

Finlandssvenska läroböcker beskriver folken som först befolkade den finländska landytan vid ras och jämför med den befolkning som finns i landet idag då den beskrivs utgående från språk. De finlandssvenska läroböckerna skiljer inte på det svenska beroende på vilken sida av Bottenviken de lever på, men nog på de finskspråkiga folkstammarna såsom tavaster, savolaxare och karelare. Rasbegreppet, som är äldre än etnicitetsbegreppet, användes initialt för att kunna sortera jordens befolkning och rasism uppfattades inte som negativt i Europa förrän på 1930-talet. Spjut konstaterar att svenska läroböcker inte skriver i termer av ras medan finländska gör det. Det kan bero på den allmänna debatten om det finska folkets ursprung. Efter 1930-talet ansågs det omodernt att sammanblanda ras och språkgrupp. Efter andra världskriget slog därför begreppen nationalitet och etnicitet snabbt igenom. Till skillnad från ras anses etnicitet inte vara nedärvd utan kulturell. Den kräver en egen identifikation av vi gentemot dem och som är annorlunda än vi.

Svenska rikets förlust av Finland 1809 medförde att Finland och Finlands historia uteslöts ur läroböckerna i historia i Sverige. Först i samhällsläran återkom Finland i samband med nordiska jämförelser där svensken i grafiska framställningar framställdes som fin herreman i kostym, medan finnen var en mera primitiv och fattig kusin i olletröja. När den rasbiologiska teorin alltmer komprometterades av samhällspolitiska skäl ersattes den av etnologiska definitionselement. Lina Spjut formulerar begreppet språketnologi, som en mera modern syn på det nationella identitetsbegreppet.

Hon arbetar i hög grad med nationella stereotyper och har ett omfattande material av lärobokstexter från både Sverige och Finland. Stereotyperna är den föreställning eleverna får av sin egen folkgrupp i motsats till andra. Därvid utgår hon från att folkgrupperna inte har någon omfattande egen konkret erfarenhet av de andra. Stereotypen säger kanske mest om den egna folkgruppen samtidigt som konkreta upplevelser lätt slår hål på den bilden.