Uppfostran, utbildning och lärarstatus

Pedagogiken har under de senaste decennierna huvudsakligen sysslat med frågan om hur man effektivast kan utbilda barn och ungdomar för högskolestudier och möjligen för ett yrke i de fall de inte klarar kraven för högskolestudier. Motivationsfrågor har också berörts, men uppfattats som en följd av god eller dålig undervisning, trots att de egentligen handlar om helt andra saker som social klass och uppfostran. Som en följd av detta har å ena sidan lärarkåren fått skulden för elevernas svaga motivation och å andra sidan samhället för allmänna upplösningstendenser. Emellertid tror jag att motivationen, elevernas framgång och lärarnas status i samhället väldigt mycket handlar om den uppfostran eleverna kommer i åtnjutande av.

I skoldiskussionen har uppfostringsfrågor förpassats till ett fack för problembarn. Delvis är det här en följd av en socialistisk diskussion om allas rätt till utbildning. I den diskussionen medger man inte att familjen har en väsentlig roll i att forma barnets och ungdomens möjligheter till ett gott liv. Istället institutionaliserar man denna utveckling och ger skulden för misslyckanden på det enskilda barnet/ungdomen, som inte förstått eller kunnat utnyttja de möjligheter samhället givit. I någon mån försöker samhället kompensera för de värsta orättvisorna med specialundervisning och psykiskt stöd på olika sätt. Det stödet är emellertid så dyrt att det sällan kan bli tillräckligt i synnerhet som gruppstorlekarna utökas för att ekonomiskt effektivera undervisningen.

Uno Cygnaeus hoppades att folkskollärarseminarierna skulle locka flickor från bildade familjer för att de skulle kunna ge eleverna sådana värderingar och sådan uppfostran som på den tiden uppskattades i samhället. På 1800-talet hade föräldrar och lärare ofta en strängare syn på uppfostran än idag. De ställde ibland oresonligt hårda krav på barnen/eleverna. Det medförde också att folkskollärarna och ännu mera läroverkslärarna fick en aktad ställning i samhället. Den stränga borgerlig uppfostran utgick från att barnet/eleven inte kunde ha perspektiv på de krav livet skulle ställa på dem. Eleverna upplevde själva ofta lärarnas krav som både orimliga och orättvisa. Det ledde till ett behov i ett modernare samhälle att uppluckra dessa krav. Det uppstod en allmän trend i samhället med den fria uppfostran som en motpol till den stränga uppfostran. Den stränga uppfostran strävade efter att motivera eleverna till allvarliga studier och strikt livsföring. Den fria uppfostran däremot förväntade att eleverna genom egna erfarenheter skulle motiveras att välja det klokaste förfaringssättet vid studier och val av livsföring.

De arbetar- och jordbrukarbarn och -ungdomar, som av tradition hade haft en friare uppfostran, hade många gånger ändå ett starkt moraliskt stöd av sina föräldrar. Några av dessa barn lyckades på grund av olika omständigheter såsom extraordinär begåvning, andra viktiga stödpersoner eller slumpen göra en betydande klassresa. Den stora majoriteten förblev emellertid omotiverade för vidare utbildning eftersom den inte sågs medföra någon omedelbar fördel. Barn och ungdomar från högre stånds familjer som av någon orsak bl.a. avlidna eller sjuka föräldrar kom att sakna det stöd i en sträng uppfostran som var vanligt i deras socialgrupp förlorade också utvecklingsperspektivet och studiemotivationen. Den friare uppfostran kom på detta sätt att slå särskilt hårt mot barn och unga ur de förfördelade socialklasserna.

I det moderna samhället har emellertid den fria uppfostran blivit den dominerande uppfostringssynen för att det inte finns föräldrar som har perspektiv och ork att jämsides med ett krävande arbetsliv ge barnen en positiv, sträng uppfostran. Med det menar jag att uppfostran inte skall bygga på förbud och tvång, utan att föräldrarna med bestämda motiveringar skall rikta in barnen och de unga på ett sådant liv som de önskar att de skall få. Ett liv med en utvecklingspotential. Då duger det inte att lämna fältet fritt för barnen/de unga, utan föräldern måste kunna sätta sig in i barnets situation och bemöta dess kritik på allvar med sakliga och viktiga argument.

När lärarna blir överbelastade med barn med alltför fri uppfostran, byråkratiska uppgifter och olika begränsningar och ett allt mera avancerat inlärningsstoff kan det leda till att de får svårt att motivera också begåvade barn för studierna och resultatet blir därefter. Föräldrarna förväntar sig att de utbildade lärarna skall kunna motivera sitt synsätt och sina åtgärder på ett för dem trovärdigt sätt. Lyckas lärarna inte med det finns det en risk för att föräldrarna upplever sig själva som minst lika stora auktoriteter och då sjunker lärarnas status och möjlighet att motivera eleverna. Lärarutbildningen kan här ses som en syndabock om den ensidigt koncentrerar sig på metoder för inlärning och försummar att förbereder de nya lärarna också för den uppfostringsuppgift som de kommer att ha.

I ett skede då det finländska utbildningsväsendet har passerat en kvalitativ topp är tror jag att det är skäl att i större utsträckning återgå till kärnverksamheten dvs. en uppfostran som motiverar de unga att studera för sin egen förkovran med ett perspektiv som inte tar slut vid skogsranden. I det moderna digitala samhället ställer det stora krav på förmågan till anpassning och faktiska kunskaper och färdigheter.

Martin Gripenberg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s