Utbildningspolitikerna glöms bort

När man studerar skolhistoria möter man den ena nytänkande pedagogen efter den andra, men så många av dem är det inte som direkt har påverkat utbildningssystemets utveckling. Däremot finns det en lång rad mer eller mindre anonyma politiker som utgående från pedagogernas idéer fått till stånd en betydande utveckling av utbildningssystemet.

I Finlands skolhistoria är väl det mest typiska exemplet grundandet av folkskolan. Flera pedagoger och särskilt Uno Cygnaeus drog upp riktlinjer för hur en folkskola skulle kunna se ut i Finland. Men poängen är att Uno Cygnaeus aldrig skulle ha kunnat grunda en sådan folkskola som han ville ha utan att några avgörande politiker hade drivit igenom en sådan reform som han skissat på. Folkskolan blev ju inte heller genast vad han hade tänkt sig. Småskolan lämnades utanför för att det inte skulle bli en alltför stor ekonomisk och politisk bit för samhället. Folkskolan grundades ju inte heller med en gång, utan fick växa fram med hjälp av lokala krafter för att kunna bli en folkets skola i motsats till de tidigare skolor kyrkan upprätthöll.

Utan upplysta politiker hade folkskolan aldrig blivit det den blev hur mycket Cygnaeus än skissade på den. Om hans främsta motståndare J.V. Snellman hade fått igenom sin syn på folkskolan hade den bara blivit en utvecklad kyrklig utbildningsform. Men som tur var det på senator, friherre Sebastian Gripenbergs gård i Kurkijoki i Viborgs län som Cygnaeus 1857 skrev sitt första utkast till folkskolundervisning under inflytande av bröderna Odert och Sebastian Gripenberg – den ene pedagog, den andre politiker. Därför drev Sebastian Gripenberg  tillsammans med andra upplysta politiker igenom Cygnaeus förslag.

Att folkskolan sedan omkring 120 år senare på 1970-talet kunde ersättas av grundskolan berodde igen på att viktiga pedagogers tankar om ett mera jämlikt skolsystem fick genklang hos politiker, som formulerade pedagogernas idéer som ett skolsystem för alla barn i Finland 1968. Där var nog socialdemokraten Ulf Sundqvist den tongivande politiker, som lyckades driva igenom en grundskola som kunde accepteras av en tillräckligt stor majoritet. Som tur hade han inte någon så namnkunnig motståndare som Cygnaeus hade. Däremot var inte rektorerna för de privata läroverken i huvudstaden alls förtjusta i Sundqvist reformplaner. De lyckades försvara sina positioner så att deras läroverk blev sk. ersättande skolor, men dessa följde ändå samma läroplan som grundskolan.

Utvecklandet av andra stadiets utbildning är ett tredje exempel på hur utbildningspolitiker utgående från de pedagogiska experternas tankegångar har utformat ett helt nytt och omvälvande utbildningssystem, som på ett avgörande sätt förbättrat ungdomens utbildningsmöjligheter. Enskilda rektorer såsom Pekka Ahonen i Tammerfors utvecklade först sin syn på hur yrkesutbildning skulle kunna utvecklas på hans tekniska område, men utbildningsminister Jaakko Itälä (liberal partiet) var den politiker som 1974 lyfte upp tankarna till att bli en totalreform av yrkesutbildningen i landet.

Poängen är att pedagogerna nog har förmåga att utgående från sina konkreta erfarenheter komma med goda förbättringsförslag, men saknar den vidsyn politikerna behöver för att få till stånd de stora förbättringarna. En lärare i en folkskola skulle aldrig ha kunnat undervisa som en grundskollärare utan själva reformer hur bra den läraren än var.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s