Pedagogik är ett intressant vetenskapsområde med bäring till många andra som statskunskap, ekonomi, konst och teknik. Skolelevernas vardag fylls emellertid av lektioner, läxor, prov, tema-arbeten och evenemang. Under dessa får de grundkunskap för otaliga områden. Träningar och övningar sker i Finland däremot utanför skoltiden oberoende om det är idrott, musik eller något annat. Det här är en källa till stor ojämlikhet och skulle förtjäna en egen betraktelse, då det ofta är just den verksamheten eller brist på sådan, som styr många ungas liv in i vuxenvärlden.
Skolan formar generationernas livsuppfattning och den skapar den elit som i olika tider kommer att styra samhällets riktning. Kamratskapsbanden under uppväxttiden utgör en viktig grund för de nätverk som formar samhället. Elevernas intellektuella förutsättningar varierar enligt Gausskurvan så att verkliga idioter och genier är väldigt få. Möjligheterna att förutse den enskilda elevens livsframgång är begränsade även om man statistiskt säkert kan konstatera att de intelligentaste eleverna lyckas bäst.
Livsframgången är beroende av så många andra egenskaper än intelligens och själva begreppet livsframgång är svårdefinierat då det för en kan innebära en stjärnstatus, ett Nobel-pris, ett presidentuppdrag och för en annan något helt annat som en stor familj, en älskad sysselsättning, att få uppleva världens mångfald.
Hur man går genom livet beror nog mycket på den vägkost man erhållit under sin skoltid. Uno Cygnaeus försökte med folkskolseminarierna locka ogifta fröknar från bildade familjer och jordlösa storbondssöner till läraryrket för att bibringa det då ännu primitiva finska folket bildningens grunder. Det öppnade då ögonen på många barn för möjligheterna i världen. Idag måste det ske på ett helt annat sätt för att inte barnen ska försjunka i en strikt begränsad närmiljö där fattigdom och anti-intellektualism går i arv. Nyckeln till ett lyckat liv är då en stark personlig integritet.
Integriteten handlar till stor del om att lära sig möta motgångar och svårigheter. Elever handskas olika med de problem de möter och man kan med fog fråga sig i vilken utsträckning t.ex. skolan ger fungerande modeller för hur eleven på bästa sätt skall möta dem. I anti-mobbningsprogram tangerar man visserligen detta uppdrag, men så som det nu fungerar måste de flesta unga själv upptäcka medel för att möta svårigheterna.
Skolan i Finland eftersträvar nu ofta duktiga och lydiga elever som utmärkt passar in i ett auktoritärt system. Eleverna ifrågasätter därför inte i större utsträckning de uppgifter de får sig förelagda. Just nu har vi ett typiskt exempel på en sådan person i vår undervisningsminister, som är förbunden till att utveckla Finlands utbildningsväsen, men av en ignorant regering tvingas genomföra så enorma nedskärningar att de motverkar allt det hon kämpar för. Sådana personer finner vi på många poster i vårt samhälle. De är personer som inte styr samhällets utveckling, utan som skickligt genomför de uppdrag de har fått sig förelagda, trots att uppdraget strider mot de syften de själv arbetar för. De här personerna kan småelakt kallas nyttiga idioter. Så tror jag att jag själv många gånger också har fungerat. Sådana personer utgör möjligen ett nödvändigt element i ett fungerande samhälle även om de utgör en risk som vi såg i Hitlers Tredje riket.
Andra elever har utvecklat sin integritet genom att göra det som ur deras synvinkel har förefallit vettigast istället för att gå den lättaste vägen och göra som läraren uppmanat dem. Deras uppfattning baseras ofta på annorlunda, bristfälliga eller oriktiga premisser. För dem kan det bli svårt att anpassa sig till skolsamfundets krav. Ibland gör de så för att kunna uppleva att det inte är läraren, utan de själva som står för beslutet. Då handlar det uttryckligen om att eleven utvecklar sin integritet. Om det vill sig illa kan sådana konflikter mellan eleven och skolan medföra att eleven ställer sig helt på tvären. På finska talar man om ’kauhukakarat’ (skräckungar) som alltid gör tvärtom, alltid ställer till det och inte deltar i samarbetet. Med motståndet mot EU har vi just nu många exempel runt om i Europa på sådana personer som upplever att det EU står för inte motsvarar deras verklighet. De upplever inte att systemet stöder deras behov. Med ett milt svenskspråkigt uttryck kan man kalla dem oppositionella. En del av dessa personer blir kanske kriminella, andra en påle i köttet för systemet. Mannerheim lär ofta ha fungerat på detta sätt och därför tänkt annorlunda än de ryska myndigheterna. ”Kauhukakarat” har också en funktion i systemet, men för många av dem är det inte en trevlig roll.
Ur en mera positiv människosyn kan man konstatera att problemen också kan mötas genom den amerikanskt metoden ”try again – try harder” – försök på nytt och bättre. Den metoden förutsätter emellertid att man kan få en andra chans, vilket ingalunda alltid är möjligt. Det här passar nog bäst personer med uthållighet och långtidsperspektiv.
Det finns ett intelligentare sätt att bemöta svårigheterna och det är att göra som läraren säger och ändå inte göra det. Om inte proven går så bra kan eleven hävda sig på idrottsarenan, med musik eller på något annat sätt. Eleven slinker liksom genom skolsamfundets maskor. Eleven blir en person i skolsamfundet genom att hävda sig då det går och undvika situationer där hen inte kan hävda sig. I stället för att envist gå i väggen går de runt den när väggen kommer i vägen. Det kan vara en modell för problembehandling som skolan kunde lära ut tydligare. Det finns politiker som kan upplevas som ett gott exempel på en sådan hal ål som i stället för att kämpa en omöjlig kamp slingrar sig undan och söker grönare marker där de bättre kan få utlopp för sin förmåga. Det här gäller ofta för personer som inte har ork att binda sig för långtidsprojekt och behöver mera omväxling för sin motivation.
Så kan man också använda det ”kinesiska” sättet att betrakta problemsituationer. Enligt detta innebär misslyckanden och motgångar att man får en ny möjlighet. Då en ungdom, som har önskat bli toppen ishockeyspelare upptäcker att hans förmåga inte räcker till det borde han inte uppleva det som en katastrof utan så att han har befriats en tvångstanke och från rent bord kan använda sina krafter till något annat.
