Professor Gunilla Holm och universitetslektor Fritjof Sahlgren har fått Bragdpriser 2016 för att de mot alla odds lyckades starta upp en svenskspråkig klasslärarutbildning vid Helsingfors universitet. Bragdpriset utdelas av Enheten för Svenska ärenden vid Helsingfors universitet. Klasslärarutbildningen startar i augusti 2016 med ett 20 tal studerande. Till utbildningen sökte över 100. Meningen var först att utbildningen skulle ske i samarbete med Åbo Akademis pedagogiska fakultet. Det gladde mig för att jag hoppades att Åbo Akademi skulle kunna bli en ömsesidig förmedlare av pedagogiska impulser mellan det finska Finland och de skandinaviska länderna. Därav blev dock inget, eftersom man inte lyckades enas om samarbetsvillkoren.
När samarbetet misslyckades informerade Åbo Akademi om att de startar en egen konkurrerande klasslärarutbildning i Helsingfors. ÅA sökte och fick understöd från Svenska kulturfonden. Några månader senare när det hade blivit klart att Helsingfors universitets svenskspråkiga klasslärarutbildning kommer igång backade Åbo Akademi och de studerande som redan antagits till utbildningen fick beskedet att de kan komma till utbildningen i Vasa istället. Till ÅA:s förargelse återkrävde Svenska kulturfonden det utbetalade understödet. Det blev således en mycket genant historia för Åbo Akademi, som fick se sitt försök att torpedera Helsingfors universitets svenskspråkiga klasslärarutbildning stoppat . Åbo Akademi hade emellertid ännu en trumf i bakfickan. De hade en ledig tjänst som tillförordnad professor i tillämpad pedagogik. Till den kallades i april universitetslektor Fritjof Sahlstedt från första augusti 2016. Fritjof Sahlstedt hade utmärkt sig som vapendragare för HU:s svenska klasslärarutbildning, men hade också starka band till Österbotten. Sahlstedt har säkert goda meriter för en professorstjänst, så det är bara att gratulera honom till den nya tjänsten!
Så här lämnades professor Gunilla Holm utan sin viktigaste vapendragare för genomförandet av en ny svenskspråkig klasslärarutbildning i Helsingfors. Som tur finns det också andra duktiga personer vid Helsingfors universitet som kan bistå med genomförandet av klasslärarutbildningen. Emellertid var det här inte första gången Åbo Akademi drog det längre strået. Före Gunilla Holm verkade en kort tid i Helsingfors en aktiv och duktig professor i pedagogik, Michel Uljens. Precis när han hade stadgat sin position i huvudstaden utsågs han till professor i Vasa. Visst kan man illvilligt se det här som Åbo Akademis omsorg om att pedagogiken på svenska i huvudstaden inte får bli så stark att den på något sätt hotar en kanske inte så stark pedagogisk fakultet i Vasa. Sanningen är emellertid nog betydligt mera mångfaceterad. Det är så att Österbotten allt sedan folkskollärarseminariets tid i Nykarleby har utgjort en gynnsam grogrund för duktiga svenskspråkiga pedagoger. Då det inte har funnits tillräckligt många goda tjänster i Vasa har en och annan av dem sökt sig söderut till huvudstadsregionen, skaffat sig meriter här och sedan återvänt till Vasa där de har kommit närmare sin uppväxtmiljö och fått en betydligt kraftigare svenskspråkig pedagogisk miljö.
Att man i huvudstadsregionen inte till fullo kunnat uppskatta den här utvecklingen beror nog på att PF trots ibland litet halvhjärtade ansträngningar inte har lyckats råda bot på den tidvis helt katastrofala lärarbristen i södra Finland. De omkring 500 kilometrarna har helt enkelt varit ett för stort avstånd att överbrygga i synnerhet som det i många avseenden också är annorlunda språkliga förhållande i söder och det också finns ett mentalt avstånd.
Österbotten är en aktiv, mycket svenskspråkig region, med nära band till Sverige och ett systeruniversitet i Umeå, men ur sydfinländskt perspektiv en udda och perifer region, jämförbar med Karelen. Det syns också i många beslut av den nuvarande regeringen. Att pedagogiska fakulteten i tiden placerades i Vasa var ur finlandssvensk synvinkel en nödvändig lösning för att öka jämlikheten i Svenskfinland. Österbotten, som potentiellt var en aktiv ekonomisk region, var avsevärt eftersatt i fråga om egna utbildningsresurser. Åbo Akademis och andra högskolors satsningar i Vasa och Österbotten har burit riklig frukt, men också medfört att den akademiska konkurrensen har fått flera egendomliga drag. Bland annat har den svenskspråkiga lärarutbildningen kommit att ta mera intryck från Sverige än från motsvarande finskspråkiga institutioner. Genom att svenskan samtidigt har marginaliserats i den finskspråkiga högskolevärlden har det medfört en ömsesidig isolering. Kanhända de skillnader som uppmätts i PISA-utvärderingarna mellan svensk- och finskspråkiga elever till en inte obetydlig del beror också på denna språkmur mellan högskolorna. Därför såg åtminstone jag ett samarbete mellan Åbo Akademi och Helsingfors universitet som ett sätt att rasera muren och åstadkomma mera växelverkan mellan den svenskspråkiga och de finskspråkiga högskolorna.
Om jag minns rätt av vad jag läst i olika skolhistoriska verk är det så att pedagogiken redan i slutet av 1600-talet kom till Finland från Sverige då Kungliga Akademin i Åbo grundades som ett av Sveriges fyra universitet och en professur i pedagogik inrättades i Åbo. Att den sedan indrogs som obehövlig ett århundrade senare är för mig obegripligt. Som tur återinrättades den i Helsingfors efter Åbo brand då Akademin återuppstod här som Alexandersuniversitetet. Efter självständigheten blev det ju Helsingfors universitet och pedagogiken stärktes där ytterligare. I början av 1900-talet fick universitetet flera namnkunniga professorer i pedagogik såsom Karl Bruhn (1894-1978) och Matti Koskennimi (1908-2001). Efter Andra världskriget och under senare hälften av 1900-talet inrättades flera nya universitetsinstitutioner runt om i landet, vilket också innebar flera nya professurer i pedagogik och större geografisk jämlikhet i folkets utbildningsmöjligheter. Naturligtvis innebar det också en ökad akademisk konkurrens. Att den konkurrensen särskilt på finlandssvenskt håll har fått så negativa drag är olyckligt och kan påverka hela det finländska universitetsväsendet, som i många avseenden har isolerats från den naturliga nordiska referensramen. Den anglo-amerikanska högskolevärlden är visserligen mycket högt utvecklad, men i samhälleligt avseende förvånande främmande för den finländska och nordiska samhällsmodellen.
Martin Gripenberg