Riksdagsledamot Mikaela Nylander har tillsammans med en socialdemokratisk riksdagskvinna redan i mars inlämnat ett spörsmål till undervisningsministern om ministeriets vision för Finlands utbildningspolitik. Enligt Riksdagens överenskomna kutym ska ett spörsmål besvaras inom 21 dagar. Så har emellertid inte skett. Nu går Nylander och hoppas att orsaken skulle vara att ministern skulle underhandla med övriga regeringspartier om Nylanders förslag att tillsätta en parlamentarisk kommission för att dra upp en sådan vision.
För att få mera kött på benen för förslaget ordnade hon torsdagen 12.5. ett seminarium som berörde frågan. Formellt var seminariets tema dualsystemet i den högre utbildningen, dvs. yrkeshögskolornas ställning i förhållande till universiteten. En inledande kartläggning visade att vi i vårt lilla land med drygt 5 miljoner invånare har 41 högre utbildningsanstalter, universitet eller yrkeshögskolor utspridda mellan Rovaniemi och Helsingfors. Vi lär ha ekonomutbildning inom tio olika högskolor och motsvarande situation inom flera andra branscher. Det borde finnas möjligheter till rationalisering.
Regeringen ser problemet som en enorm splittring av resurserna för den högre utbildningen. Därför har den skurit i högskolornas och universitetens anslag med många häpnadsväckande följder. Mindre profitable professurer som i japanska och andra asiatiska språk dras in vid Helsingfors universitet, som också i övrigt drabbas oproportionerligt hårt av regeringens ukas. I Savolax har det uppstått en proteststorm då Östra Finlands universitet planerar att lägga ner klasslärarutbildningen i Nyslott för att uppnå de av regeringen uppställda sparmålen. De lokala intressena går oftast före riksintressena. Men det är nu inte regeringen som har fattat dessa obehagliga beslut. Regeringen bara fastställer de ekonomiska ramarna, men högskolorna måste autonomt göra sina prioriteringar. Regeringen kan alltså gömma sig bakom högskolornas autonomi. Vilket är regeringens utbildningspolitiska mål i den här situationen? Något annat uttalat mål har vi inte hört än att de offentliga utgifterna måste minskas.
Hur har Finland hamnat i denna situation? I början av 1900-talet insåg riksdagsmännen att utbildningen i Finland måste höjas om vårt land skulle kunna bli en del av det kulturellt högtstående Västeuropa. Finlands utbildningsframgång genomfördes först med ett parallellskolesystem med folkskola och läroverk där folkskolans uppgift var att höja allmänhetens utbildningsnivå och läroverkets att ge landet en välutbildad elit.
På 1950- och 60-talet gick den utbildningspolitiska diskussionen i landet ut på att vi behövde ett mera jämlikt utbildningssystem för att bättre kunna utnyttja begåvningsreserven. Efter en uppslitande kamp slopades läroverken och tillsammans med folkskolan utvecklades de till grundskola. Gymnasierna ärvde läroverkens uppgift att fostra landets intellektuella elit. Under följande decennier höjdes utbildningsnivån i landet genom att också yrkesutbildningen förlängdes och utvecklades.
På 1980-talet var strävandet att höja andelen studenter från 30 % av befolkningen till 70 %. Yrkesskolorna blev yrkesinstitut, merkantila och tekniska läroverk förvandlades först till institut och sedan till yrkeshögskolor. Folkskollärarseminarier, sjukvårdsskolor och annan utbildning på motsvarande nivå utvecklades till yrkeshögskole eller universitetsutbildning.
Nu på 2000-talet har landet konfronteras med en ökande akademisk arbetslöshet, doktorsöverskott och importbehov av yrkeskunnig arbetskraft i hantverksyrken. Det säger sig själv att 1970-talets utbildningspolitiska mål var orealistiska. De beaktande inte begåvningsnivåns Gausskurva som anger att endast en liten del av befolkningen har hög begåvning. En ökning av studenterna från 30 % till 70 % av befolkningen måste innebära både en sänkning av studentexamenskraven och en studentinflation med åtföljande intagningspropp till högre utbildning.
De orealistiska målen hade sin grund i att de lägre socialklasserna hade insett att ett sätt att öka den sociala rörligheten var att möjliggöra högre utbildning för de som upplevde sig vara förfördelade. Utbildningen blev ett medel för minskande av de högre socialklasserna makt i samhället. Det målet uppnåddes emellertid inte, dels för att utbildning i sig inte automatiskt ger makten och dels för att de individer som uppnådde de höga positionerna också bytte social klass.
Däremot uppnådde Finland en enastående hög nivå både när det gällde grundläggande utbildning (PISA-resultaten) och högre utbildning. Några Nobelpris blev det emellertid inte. Pedagogikprofessorerna fungerade nästan till 100 % enligt principen att det är de svaga eleverna som behöver hjälpen, de begåvade eleverna klarar sig alltid. Följden blev att de begåvade eleverna sällan har fått den stimulans de hade behövt och därför idag inser att inte ens vårt välutvecklade skolsystem kan ge dem de impulser de hade behövt redan sedan många år. För att få sådana måste de söka sig utomlands. I och för sig är det ju också klart att ett litet land inte kan ha resurser att skapa världstoppar på många områden och knappast heller kan ge dem tillräckligt goda arbetsförutsättningar. Då det i Silicon Valley nu finns en finsk koloni är det ett bevis på den höga nivån i vårt utbildningssystem.
Nu är Mikaela Nylander ute i ett angeläget ärende för redan i slutet av 1990-talet klarnade det att undervisningsministeriet hade tappat utbildningsmålen. Den gamla visionen att in absurdum höja utbildningsnivån i landet fungerade inte, men någon ny vision förmådde man inte skapa. Nu skulle det vara i sista valetet att göra det för att inte vårt land skulle halka avsevärt efter övriga högt utvecklade länder med tanke på utbildningsnivån. Spörsmålet är viktigt, men med tanke på jämlikheten och minoriteternas utbildningssystem vågat i den nuvarande politiska situationen, emedan marknadsliberalisterna prioriterar konkurrens framom jämlikhet.
Martin Gripenberg