Monthly Archives: March 2016

Krisen i arbetar och medborgarinstituten

Nästa nummer av Skolhistoriskt arkiv kommer att ha vuxenutbildningen som tema. Eftersom jag har undervisat som timlärare i spanska i omkring 30 år i olika medborgar- och arbetarinstitut och varit prorektor eller rektor i två olika institut kommer jag att skriva något om dem.

Jag började med att sätta mig in i litteraturen om instituten.  Kosti Huuhka har skrivit en uttömmande historik om tiden fram till 1979. En sak som föll mig särskilt i ögonen var hans beskrivning av en den kris arbetarinstituten genomgick på  1950-60-talet.

Bakgrunden är att då industrialiseringen kom igång på allvar i slutet av 1800-talet krävdes av industriarbetarna en  grundläggande bildning i bl.a. läsning, skrivning och räkning. Folkskolan kom igång samma tid och av samma orsaker, men de vuxna kunde inte längre placeras på skolbänken. Arbetsförhållandena ör industriarbetarna kunde på sina håll vara förskräckliga. Därför började man intressera sig för dem och försöka motverka uppenbara missförhållanden i syfte att hindra spridningen av de revolutionära idéer som lätt spreds bland industriarbetarna. Arbetarföreningar grundades ofta av personer som inte själva var arbetare. I föreningarna insåg man att många arbetares låga bildningsnivå var en orsak till missförhållandena. Därför blev föreningarna ivriga förespråkare för en ökning av allmänhetens kunskapsnivå.  Läkaren med. dr. Anton Nyström i Stockholm framförde idéen om att grunda särskilda enheter för att ordna en sådan undervisning. Därför grundade han det första arbetarinstitutet i Stockholm. Hans tanke var att institutet skulle arbeta i strikt positivistisk anda för att sprida vetenskaplig kunskap till alla i motsats till den dominerande kyrkliga utbildningen.

Enligt modell från Stockholms arbetarinstitut startade magister August Dahlberg (Alhovuori) det första arbetarinstitutet i Finland i Tammerfors år 1899 i syfte att fostra arbetarna andligt. Han menade att det gällde hela samhället och inte enbart arbetarklassen. Genom att undervisa arbetarna skapar man i samhället nya, friska krafter, som fostrar ett bildat och alert folk med gemensamma intressen.  Han kritiserade såväl rika och bildade som arbetare för att de inte var villiga att delta i ordnade utbildningstillfällen, som på den tiden oftast bestod av enskilda föreläsningar för allmänheten. Arbetarrörelsens ledning fäste uppmärksamhet vid behovet av bildningsarbete bland arbetarna bl.a. med skriften ”Mihin pyritään?”.

Under början av 1900-talet spriddes sedan idéen om arbetarinstitut ut i hela Finland. Småningom fick varje stad och större tätort fick sitt eget institut. Ofta togs initiativet av den lokala arbetarföreningen. Till en början uppehölls många av arbetarinstituten av understödsföreningar. Det upplevdes som viktigt att deltagaravgiften skulle kunna hållas så låg, att den inte skulle hindra de mindre bemedlade från att delta och tillgodogöra sig undervisningen, som i allt högre grad övergick från att ha bestått i enskilda föreläsningar eller föreläsningsserier till att omfatta regelbunden gruppundervisning.

Allt efter hand kom man i städerna och kommunerna att inse undervisningens betydelse och godkände institutet som berättigande till offentligt bidrag. Också staten kom med på ett hörn med ett bidrag som så småningom blev helt avgörande för verksamheten. Då institutsverksamheten spreds nådde den också andra folkgrupper än arbetarna. En kommitté drog upp linjerna för instituten 1949, men rundan med oeniga utlåtanden drog ut till 1952. Inom arbetarföreningarna protesterade man bestämt mot att instituten också riktade sig till andra folkgrupper. Särskilt önskade de att instituten skulle kunna ge mera undervisning i samhälleliga ämnen. Professor Urpo Harva kritiserade kommittén för att ha varit alltför traditionsbunden och därför underlåtit att utreda de studerandes livsförhållanden, intressen, önskemål, förmågor och brister. I arbetar- och medborgarinstituten fick rektorn som ofta enda fastanställda tjänsteman en dominerande position vid uppgörandet av institutets undervisningsprogram. Unga rektorer hamnade därför i en besvärlig mellanposition då de å ena sidan enligt lagstiftningen skulle sköta institutets traditionella roll och å andra sidan måste ta hänsyn till de studerandes behov och förväntningar. Om rektor följde lag och traditioner krympte skaran av studerande, medan strävanden att ta fasta på tidsandan kunde möta skarp kritik för att avvika från institutets egentliga uppgift. Kritiken kom särskilt från den politiska vänstern som var mycket aktiv efter kriget.

Särskilt skarpt avvek en del rektorers uppfattning från traditionerna när det gällde yrkesutbildning. Enligt en traditionell uppfattning skulle instituten begränsa sig till allmänbildande verksamhet och inte befatta sig med någon form av yrkesutbildning. Intresset för att utnyttja institutens färdiga organisation också för yrkesutbildning och fortbildning i yrkesämnen härrörde från situationen efter krigen då näringslivets struktur i snabb takt förändrades och det i utbildningsväsendets struktur saknades en naturlig aktör som hade kunnat lätt och spontant ordna yrkesutbildning av ett nytt slag.

Det beklagliga var att den ansvariga tjänstemannen på Skolstyrelsen inte kunde se de klart motstridiga intressen som gjorde sig gällande , utan envist höll fast vid kommitténs traditionella syn på institutens uppgift. Arbetarföreningarna, som ofta såg sig som institutens faddrar hade självfallet svårt att ta till sig de idéer som yngre rektorer förespråkade. Konflikten hade enligt Kosti Huuhka sin upprinnelse i ett generationsskifte bland rektorerna så att de äldre, som hade verkat redan före kriget såg den traditionella rollen som självklar, medan de yngre med andra erfarenheter insåg behovet av nya fläktar för att bibehålla institutens roll i utbildningsväsendet. För dem var det en fråga om skillnaden mellan teori och praktik.

Helt naturligt var det de yngre rektorernas mera praktiska syn på institutens roll som med tiden kom att dominera, vilket bl.a. syns i att nyare institut har föredragit benämningen medborgarinstitut för att betona att de är till för alla samhällsklasser.

Idag kan man dra en del paralleller till situationen på 1950- och 1960-talet så till vida att instituten långt har stelnat i former som har gjort dem till huvudsakligen språk- och hobbyinstitut. I hårda spartider förpassar dem i marginalen. Att hotet ännu inte är så stort trots de marknadsliberala tendenserna beror på att de har fått en etablerad position som kanske den viktigaste formen av vuxenutbildning i Finland. Många institut håller ändå på att förlora sin självständighet och därmed sin förmåga att försvara sig mot nedskärningarna. Kanske instituten nu går in i sin följande stora krisperiod.

Yrkesutbildningen har utvecklats så långt att den i huvudsak kan ta hand om också spontant uppkommande behov. Det gör att instituten inte kan söka sig en ny roll på det fältet. Samtidigt är det emellertid ett faktum att näringslivet genomgår en av sina allra största metmorfoser. Instituten befinner sig i en allt svårare konkurrenssituation med olika aktörer (språkinstitut, idrottsföreningar, musikskolor och privata gym), internet och i massmedia. Då största delen av befolkningen hade bara folkskola som grund ännu på 1970-talet är utbildningsnivån idag betydligt högre. Kvinnornas dominans bland de studerande har inte kunnat åtgärdas. De som redan har litet mera utbildning tenderar att vara de som också är mest intresserade av att skaffa sig mera, medan det alltjämt är mycket svårt att engagera de lägst utbildade i studierna. Gamla yrken försvinner och nya sätt att förtjäna sitt uppehälle uppkommer i stället.

Digitaliseringen och robotiseringen förändrar både människans livsvillkor och arbetsliv på ett grundläggande sätt som vi ännu inte riktigt förstår. Det syns bl.a. i svårigheterna för äldre att kunna sköta enkla saker som att köpa biljetter, böcker eller betala sina räkningar eftersom sådant skall skötas i automater eller på internet, som de inte har vuxit upp med. Det är nästan jämförbart med situationen då de vuxna i slutet på 1800-talet plötsligt utan föregående skolgång behövde kunna klockan, läsa och räkna för att duga i fabrikerna. Må inte här nu finns en beställning på instituten, som de ännu bara delvis har kunnat svara på.