Monthly Archives: February 2016

Stop the world….

År 1961 uppfördes för första gången musikalen “Stop the world I want to get off” av Leslie Bricusse och Anthony Nevley. Av många upplevdes den vara en protest mot att det skedde för mycket på för kort tid. Världen snurrar för snabbt. Också idag finns det säkert många som likt mig upplever den situationen.

Datoriseringen, miljöhoten och inte minst invandringschocken ställer oväntade krav på samhället, kan ändra den ekonomiska utvecklingen, det kulturella klimatet och hela befolkningsutvecklingen i Europa. Många saker såg ut att gå mot det bättre. I Paris gjordes viktiga miljöbeslut, det kalla kriget var ett minne blott och FN kunde meddela att andelen fattiga i världen väsentligt har minskat.

Med möda hade vi i vår världsdel lagt den nationalistiska euforin bakom sig och såg ut att gå mot en mera sansad gemensam samhällsutveckling. Nu har det nationalistiska hotet återuppväckts och splittrande krafter gör sitt yttersta för att beskära strävan efter likvärdighet och jämlikhet. Egentligen borde det inte alls vara förvånande eftersom Europa är så heterogent och vi europeer måste kunna ta hänsyn till så många divergerande behov. Problemet är att man inte vill ta hänsyn till dem annat än under tvång.

Skolan är inte på något sätt oskyldig till den här situationen. I skolan har idéen om ett land, ett folk, ett språk, en religion sedan 1500-talet itutats eleverna som förutsättning för ett stabilt samhälle. Först nu efter andra världskriget har skolan börjat ge ett mera nyanserat budskap om att ett samhälle måste vara lyhört för olika folkgruppers behov för att kunna kallas humant. Med en så lång inhuman historia, måste man ha tålamod och kraft att jobba för en människosyn som inte utgår från en given facit utan utgör ett kalejdoskop av varandra berikande samhällsuppfattningar – ett äventyr in i framtiden där våra beprövade samhällsteser utsätts för en kritisk granskning. 

Under den här resan in i framtiden släpar vi på mycken barlast som vi inte är villiga att slänga överbord. Den barlasten kommer fram i återkommande konflikter om hur vi skall ordna vårt samhälle på ett både effektivt och humant sätt. I teorin förstår vi att det humana samhället är mest effektivt, men i praktiken låter vi effektivitetsjakten köra över humanismen och förblir därför mera byråkratiska och mindre effektiva.

Ett exempel är nedskärningarna i gymnasiets historieundervisning, som har diskuterats mycket affektivt med tanke på att de unga riskerar att förlora kunskapen om orsaken till att vårt land har blivit till och blivit just sådant det nu är, dvs. vår nationalistiska historia och dess bakgrund i svensk rättsuppfattning och rysk assimileringspolitik. Man kan fråga sig vilken de ungas upplevelse av vårt land kommer att bli utan den bakgrundskunskapen. Kommer en sådan begränsad syn att gynna landets position i ett vidare sammanhang. Med en sådan utveckling är det inte konstigt att det finns de som gärna skulle stoppa världens snurr. Med tilltagande ålder känns det som om jag själv allt oftare skulle känna mig bäst hemma i de kretsarna.

Ett annat exempel är den högaktuella skoldiskussionen i Helsingfors. Först måste jag ändå medge att inte heller i den saken kan jag undgå att betrakta den ur ett snävt nationalistiskt – finlandssvenskt perspektiv. Problemets kärna är att Helsingfors stad äger skolfastigheter som med ett betydande pedagogiskt arv, som staden har svårt att utnyttja effektivt i en förändrad befolkningssituation.

Delskyldiga är de fondmagnater som i hopp om en ny inmutning lockades utveckla Victoriakvarteret på Busholmen, utan att först göra en konsekvensbedömning av de blivande invånarnas servicebehov. Nu har man insett att invånarna också är i behov av skola för sina barn. Emellertid är kvarteret så placerat att någon naturlig och enkel skolväg inte finns, utan skolan borde komma till barnen. Det tycks man kunna lösa, men då blir existerande skolor med ledigt utrymme, som man hade trott att de barnen skulle fylla. Den nya situationen kunde lösas genom att splittra en välfungerade anrik skola i hopp om att man skulle lyckas skapa nya ännu bättre skolenheter. Möjligheterna till det kan man som skolpolitiker ha olika åsikt om.

En tanke är att på Busholmen inrätta en nordisk skola med barn från både svensk-, tvåspråkiga och finskspråkiga hem. Den skolan skulle bli ett unikum i Norden, för motsvarande finns inte i övriga nordiska länder. Den skulle knappast tjäna de svensk- och tvåspråkiga barnen som i svenskspråkig skola redan nu får en del erfarenhet av norska och danska. Att det var svenskspråkiga politiker som initierade den gör inte saken bättre, när det egenligen borde handla om en skola för barn från finskspråkiga hem som kunde behöva bättre förutsättningar för samarbetet inom Norden. Hur den nordiska undervisningen skulle fungera rent pedagogiskt är ännu helt i det blå.

Tyvärr ser nog jag uppbackningen för förslaget från finskspråkigt som ett listigt försök att minska de svensk- och tvåspråkiga barnens möjligheter att stärka sin svenska i en dominant finskspråkig omgivning . Det kan leda till minskad tillströmningen till svenskspråkiga skolor. Som skolhistoriker har jag också svårt att se fördelar i att splittra en skola som under lång tid väl har betjänat sin näromgivning. I synnerhet som det skulle innebära att den undervisningen flyttar längre bort från en stor del av sina elever.

Att stoppa världens gång går inte, men just nu kan det vara svårt att se vartåt det barkar och vad som är kloka investeringar.