Monthly Archives: May 2015

Hur styr politikernas samhällssyn utbildningspolitiken?

När den finska skolhistoriska föreningen 16.4.2015 ordnade ett seminarium i Helsingfors och hur samhällssynen har påverkat utformningen av skolväsendet i Finland upplevde jag det som högaktuellt då vi stod inför ett riksdagsval, där de enorma sparkrav på statens utgifter kommer att få konsekvenser för hur utbildningen ordnas. En nyliberalistisk samhällssynen har länge haft företräde och medfört ökade krav på valfrihet i utbildningen. Samtidigt har emellertid de ekonomiska förutsättningarna att erbjuda valmöjligheter skurits ned så kraftigt att valfriheten delvis bara har blivit en chimär. Också landets geografi begränsar möjligheterna valfriheten i utbildningen. Det är en stor skillnad mellan valmöjligheterna i Helsingfors och i Enontekiö. I princip borde man i grundskolan kunna välja bl.a. flera olika språk, men många kommuner erbjuder så få som möjligt. Tillvalen anses bli för dyra. Undervisningsministerns förslag till att inskränka utbildningen på andra stadiet motiveras också med de ekonomiska realiteterna. Ungdomarnas valmöjligheter skulle igen begränsas och kanske fler bli utan studieplats.

Visst måste man beakta ekonomin, men ibland känns det som om den tas till argument för att genomföra de ändringar politikerna önskar utgående från sin syn på utbildningspolitiken. Under ovannämnda seminarium kom det här särskilt tydligt fram i Martti Häikiös presentation av sin bok om utbildningspolitiken i Helsingfors efter Finlands krig 1939-1944. Han talade om konflikten mellan grundskolan och läroverken ur Helsingforsisk synvinkel. Grundskolan kallade han ett monolitiskt system, där föräldrarnas möjligheter att påverka utbildningen av sina barn starkt begränsas. De ges t.ex. inte uppgifter om hur väl barnets skola har klarat sig i jämförelse med grannskolorna. På så sätt ansåg han att föräldrarnas möjlighet att välja bästa möjliga skola för barnet begränsas på ett otillbörligt sätt. För honom gav det heterogena utbildningssystemet med olika läroverk före grundskolan föräldrarna mycket större möjlighet att välja hurdana utbildningsförutsättningar föräldrarna kunde ge sina barn. Faktum är att grundskolan använder mycket resurser på att stöda de svaga eleverna, men knappast några resurser alls på att befrämja de begåvade eleverna i utvecklandet av sina talanger. Först på andra stadiet kan de mest begåvade söka till en konkurrerande skolform IB-gymnasierna, som finns bara på några få orter.

En orsak till att grundskolan i Finland presterat så bra i Pisa-testen är att den satsar så mycket på de svaga eleverna att skillnaden mellan de svaga och de goda eleverna minimeras. Det här kunde man beteckna som en kommunitaristisk syn på utbildningen (samhällsinriktad – från ordet community) . En syn där inte individens framgång är det viktigaste utan hela skolsamfundets framgång. Redan Snellman framhöll i diskussionen om folkskolan att ett litet folk måste satsa på utbildningen för att kunna utnyttja sin begåvningspotential så väl som möjligt. Idag kan man ändå undra om vi i Finland lever i en bubbla och inbillar oss att vårt land är ungefär bäst i världen då det i verkligheten finns många andra länder med bättre ekonomi, hälsovård, socialskydd, försvar och antagligen också utbildning.

Nu kan man också se det så att orsaken till framgången i Pisa-testen är att de begåvade elevernas möjligheter att utveckla sina talanger begränsas och därför inte ges möjlighet att ”drar ifrån” de svaga och de normala eleverna så mycket som de skulle kunna. Ur en nyliberalistisk synvinkel är den individuella utvecklingen det viktigaste. Det finns nog flera internationellt kända personer med rötter i Finland, men med vår höga utbildningsnivå borde de egentligen vara långt flera än de är. Det senaste Nobelpriset till en finländare var till Martti Ahtisaari.

I Jante-lagens anda var uppskattningen av Martti Ahtisaari rätt begränsad i hemlandet. Jantelagen tycks också annars styra vårt land förvånansvärt starkt. När jag för några år sedan bad en känd finsk professor i pedagogik tala vid en lärarfortbildningsdag om hur vi kunde stöda de begåvade eleverna vägrade han komma med motiveringen att de inte behöver något stöd. De klarar sig alltid! Jag tyckte att han missade poängen. Visst klara sig de begåvade eleverna i skolan, men klarar sig vårt land utan att de kan utnyttja hela sin begåvning. Det handlar således inte bara om avundsjuka, utan om en medveten politik – det monolitiska system Häikiö talar om.

Utbildningspolitiken i Finland pendlar mellan en kommunitaristisk och en nyliberalistisk syn. När jag då bara en romantisk dröm om att utbildningen skulle kunna stödja alla elever så att deras potential skulle kunna utvecklas så väl som möjligt. På något sätt inbillar jag mig att om de mest begåvade eleverna uppmuntras till hårdare ansträngningar inte alls är bort från de svagaste eleverna, utan tvärtom också skulle stöda dem genom att det kunde ge lärarna nya infallsvinklar på hur undervisningen kunde bedrivas.

Martin Gripenberg