Monthly Archives: April 2015

Fostrar vi nu en generation av fördärvare?

I historien kan man i kungasläkter följa ett intressant mönster, som förefaller återkomma i många andra sammanhang. När det gäller företagarsläkter beskrivs det som ”förnyare-förvaltare-fördärvare”. När någon person lyckas föra in något nytt i samhället och det skulle vara naturligt att denna persons efterkommande skulle föra saken vidare lyckas det inte alltid. Följande generationer kan med växlande framgång betecknas som förvaltargenerationerna. Man kan se det i privata företag och på lantgårdar som gått i samma släkt i generationer. I bästa fall kan nya generationer införa många nya saker, utveckla projektet och ge det helt nya dimensioner. Ändå finns hela tiden risken där att det dyker upp en fördärvargeneration, som av olika orsaker överger eller förstör projektet.

Det intressanta är det som gör att samma släkt kan genomföra sådana projekt över flera generationer? Inte oväsentlig är säkert den samhälleliga situationen, men den kan sällan förklara varför följande generation klarar eller missar att föra projektet vidare. En förklaring kunde vara den uppfostran, som den yngre generationen erhållit. Med uppfostran avser jag då inte enbart de nödvändiga kunskaper om projektet som den yngre generationen erhåller. Fostringsfrågan är hur projektet värderas av den nya generationen. När det gäller ett rike, ett gods, ett jordbruk eller ett familjeföretag är det inte alls självklart att den yngre generationen är villig att binda sig till något föräldrar och tidigare generationer offrat sitt liv på. Den yngre generationen kan känna sig vilsen eller ha ambitionen att skapa sitt eget projekt.

Hur lyckas en del föräldrar få sina telningar att binda sig till projektet, medan andra kanske misslyckas? Man kan visa på två fenomen som kan ge något slags förklaring. Det ena är emotionell bindning till föräldrarna. För att uppleva sig bli godkänd av föräldrarna binder sig den unga till förälderns projekt. I det fallet kan det ofta uppstår en uppenbar förvaltarkultur. En annan möjlighet är att föräldern lyckas få den yngre generationen så genuint engagerad i projektet som sådant att de efterkommande av egen kraft fortsätter att utveckla det utan sidoblickar på vad föräldrarna uträttat. Det är ofta fallet då samma yrke går i arv inom släkten, t.ex. präst- eller juristsläkter. I de fallen är det inte projektet (företaget) som är det viktiga, utan de problem och frågor som engagemanget gäller. Om engagemanget dör i en ny generation uppstår en situation som kan kännetecknas av övermod och arrogans och ibland leder till hybris, dvs. att individerna blir så förblindade av sin egen position att hen förlorar förmågan att anpassa sig och projektet till nya förhållanden.

Den pedagogiska frågan blir då hur övermod, arrogans och hybris kan förhindras. Att fostra till äkta anspråkslöshet och ödmjukhet är inte lätt om individen har stora resurser ekonomiskt eller intellektuellt. Nedlåtenhet blir då lätt en fatal synd, som inom en rätt kort tid kan hämna sig gruvligt. Månne det inte är så att individen måste lära sig inse sin egen litenhet i projektet för att inte drabbas av övermod och fartblindhet. Individen får inte uppleva att projektet börjar vara färdigt utan tvärtom uppleva alla de nya utmaningar projektet öppnar. Projektet kunde vara konstruerat som en Pandoras ask. Var gång man lyckas lösa ett problem upptäcker man nya. Här kommer utbildningen in i bilden. De nya utmaningarna kan nämligen också upplevas som alltför krävande med tanke på individens förutsättningar.

Forskarna skiljer sedan långt tillbaka mellan arv och miljö. Med arv avses medfödda egenskaper, med miljö avses däremot yttre påverkan bl.a. genom personliga erfarenheter. Viktig miljöpåverkan är just fostran och utbildning. Alltsedan förhistorisk tid har människorna förbättrat husdjur och odlade växter genom att använda sin erfarenhet av hur egenskaper ärvs från föräldrar till avkomman. Det biologiska arvet har undersökts vetenskapligt inom genetiken. Den har stor betydelse för vilken yttre form och vilket beteende en organism ska få. Ända ner på molekyl- och atomnivå har man undersökt arvsmassans uppbyggnad och hur förändringar av arvsanlagen uppstår. Men det genetiska arvet är inte ensamt om att bestämma hur de yngre generationerna fungerar. Genier får inte automatiskt geniala barn.

Miljön som organismen lever i påverkar också hur de yngre generationerna blir. Som exempel bestäms den längd ett människobarn uppnår i vuxen ålder både av de gener det får av sina föräldrar och av hur mycket näring det får, vilken näring det får, vilka sjukdomar det råkar ut för och hur mycket de rör på sig. Miljöinverkan har under de senaste 20 åren undersökts av en ny vetenskapsgren kallad epigenetik. Vår arvsmassa är inte statisk utan direkt formbar utan genmanipulation eller slumpartade mutationer. Epigenetiken har utformats utgående från forskning om hur sjukdomar sprids. Den beskriver hur miljö, levnadssätt och personliga erfarenheter ständigt omformar arvsmassan med avgörande konsekvenser för utveckling, sjukdom och hälsa. Vi är alltså inte fångar i vårt DNA, utan medskapare av detsamma. Fostran och utbildning kan därför ha en stor betydelse.

Det finns flera kritiska perioder i människans liv. Då är hen som mest sårbar för yttre påverkan. Fosterlivet och tidiga spädbarnsår utgör sådana perioder där epigenetiska förändringar i mycket hög utsträckning kan lägga grunden för en livslång sårbarhet. T. ex. kemikalier hör till sådant som helt kan förändra individens beteende. Kritiska perioder påverkas av komplexa skeenden. De måste äga rum inom ett visst tidsfönster för att en normal utveckling inte skall störas. Puberteten är ett sådant känsligt fönster. Där spelar också fostran och utbildning en stor roll. Epigenetiska förändringar under sådana perioder kan inte bara kvarstår livslångt utan också ärvas över till följande generationer. Individen föds fortfarande med olika förutsättningar, både genetiska, epigenetiska och socioekonomiska. De olika förutsättningarnas betydelse varierar individuellt, men forskningen har visat att det endast är genom ingripanden på samhällsnivå som man kan uppnå varaktiga, statistiskt väsentliga förbättringar.

Det här mönstret med förnyare-förvaltare-fördärvare kan kanske också beröra en hel nation. Då kan jag väl tänka mig att det i första hand utsträcker sig till det samhällsbärande skiktet, borgerskapet i ett borgerligt samhälle, partiledningen i ett enpartisystem. Med tanke på Finland kunde man föreställa sig att folkskolan så som den utformades under Uno Cygnaeus tid var ett engagerande projekt med syfte att bilda det enkla folket i det här landet. Att bygga upp Finlands kultur och språket ingick i en nationalitetsfostran. Finland som idrottsnation var en viktig del av projektet. Testen för hur projektet lyckade blev våra krig, som visade att folket hade sammansvetsats i så måtto att de klarade den press det utsattes för.

Efter krigen måste projektet vidareutvecklas. Vid sidan om all kunskap som förmedlades erhöll de unga i och utanför skolan också en fostran vars fokus efter krigen skiftade från nationalism till jämlikhet. Vi hade ännu länge ett efter krigen ett parallellskolesystem som skiljde åt olika socialgrupper. Under folkskoletiden var det inte ovanligt med klasser och skolor skilt för flickor och pojkar. Jämlikhet och jämställdheten också mellan könen blev ett nytt delprojekt under grundskolans tid. Ensamt tycks detta delprojekt emellertid inte längre ge lika stor energi som tidigare delprojekten.

Finland har nu i många avseenden blivit ett modellsamhälle, men samhällsförhållandena håller på att förändras och förvaltningsuppgiften har blivit allt svårare. Tidigare var det naturligt att utbilda unga så att de kunde få olika roller inom vår storindustri, men nu har många av de industrierna automatiserats eller flyttat utomlands. Fostringsmålen förefaller inte att ha kunnat hålla jämna steg med samhällsutvecklingen. I allt för hög grad fortsätter vi att fostra individer som söker anställning inom traditionella samhällssektorer. Visserligen lyckas grundskolan ännu ge eleverna möjlighet att prestera högre i PISA-testen än i de flesta andra länder. Samtidigt skjuter emellertid arbetslösheten i höjden. Det saknas tydligt en kongruens mellan fostrings- och utbildningsmålen och samhällssituationen. I Finland diskuterar vi rätt irrelevanta frågor som tvångssvenska och religionsundervisning i stället för att öppna ögonen och se att världen nu ser annorlunda ut än för tjugo år sedan och att den fortsätter att förändras i en riktning som vi har dålig beredskap för.

PISA-resultaten har börjat sjunka och andra mättare visar inte heller så goda resultat längre. Man kunde tro att vi håller på att fostra en generation av fördärvare. Å andra sidan borde den höga nivån på utbildningen som våra ungdomar alltjämt får ge dem möjlighet att uppleva de nya utmaningarna som stimulerande i stället för utmattande. För att de ska göra det krävs antagligen en ökad satsning på självständigt arbete, entreprenörsanda. Jag menar inte att de unga måste grunda företag, utan att de ska lära sig att skapa sin egen plats i samhället och inte inbillas att den platsen bara väntar på dem som timmerman, ingenjör eller forskare, även om sådana ännu kan få anställning. Jag är rädd för att många beslutsfattare ännu inte begripit detta. Vi kan inte skylla på ungdomarna. Det är vi vuxna som ger dem deras förutsättningar. T.ex. behovet av att skära ner kostnaderna för utbildningen på andra stadiet kan antingen försämra eller förbättra ungdomarnas utvecklings- och utbildningsmöjligheter beroende på hur det görs och var de bor. Införandet av läroavtalsutbildningen var ett exempel på att sparåtgärder kan ge ett lyft genom att ge de studerande större självständighet och ansvar.

Martin Gripenberg