Monthly Archives: February 2015

Professionella lärare och amatörer

I dagstidningarna har irritationen över klasslärarsituationen i huvudstadsregionen ventilerats en längre tid. Huvudorsaken till denna diskussion just nu är Pedagogiska fakultetens beslut senaste höst att vid antagningen till extra utbildning av klasslärare i Helsingfors utesluta många sökande med lång klasslärarerfarenhet och gedigen studiebakrund med hänvining till att deras studiebakgrund inte motsvarade klasslärarstuderandes. I diskussionen har man framförallt skilt mellan kompetenta och behöriga lärare och anssett att då lärare är kompetenta borde de ocksä ges möjlighet att bli behöriga.

Med kompetenta lärare har man i diskussionen avstt lärare som har en akademisk utbildning och som har visat sig behärska de specialkunskaper som förväntas av klasslärare, Behöriga äremelertid endast lärare med genomförd klasslärarutbildning vid Pedagogiska fakulteten i Vasa eller motsvarande. Litet fult har alla andra klasslärare kallats fusklärare i analogi med fuskläkare. Man har på det viset önskat stämpla dem som bedragare och amatörer.

Själva diskussionen om bristen på behöriga klsslärare i södra Finland är nästan lika gammal som Pedagogiska fakulteten i Vasa, kanske från 1980-talet. Den bottnar i kampen nellan regionerna i Svenskfinland- Då nu också Helsingfors universitet har blandat sig i diskussionen har den lyfts till en fråga om klasslärarnas professionalitet, men egenligen inleddes den diskussionen redan för ett tiotal år sedan då lärarorganisationerna föreslog att man skulle införa en registrering av alla behöriga lärare på motsvarande sätt som för läkare och advokater. Tanken fick då inget gensvar från övriga arbetsmarknadsorganisationer och har knappast någon möjlighet att bli godkänd helt enkelt för att klasser behöver lärare obereoende av hur behöriga de eller obehöriga de än är. Precis som i andra yrken är inte heller behörighet en garanti för lärarens duglighet.

Behörighet är en byråkratsk, administrativ term. Inom sociologin talar man däremot om professionalism. Termen har emellertid ingen allmänt omfattad definition. Däremot är man ense om att professionalim förutsätter att yrkesutövaren har en specialkunskap som skiljer hen från amatörer. Professionalism är så till vida en social distinktion att de professionella också bör kunna utesluta amatörerna från yrket. Lärarbehörigheten gör detta möjligt för lärare. Undersökningar av lärarprofessionalim framhåller också att professionalism också skall innehålla en yrkesetisk dimension som innebär att lärare som bryter mot yrkesetiken borde kunna uteslutas. Den professionella yrkeskåren borde också kunna påverka yrkets utveckling. En tredje faktor är yrkets autonomi. Lärarnas yrkesautonomi blir ifrågasatt då det vanligen är förtäldrar som måstre aktivera sig då det gäller att få bort en olämplig lärare. När man granskar sådana specifikationer av yrkets professionalim visar det sig att det att det finns olika nivåer av professionalim. Läkarna uppnår nog de högsta nivåerna. Också juristerna anses ha en hög grad av professionalism.

Utvecklingen av läraryrket sköts inte i någon högre grad av lärarna själva, utan mera av myndigherna även om det också finns aktiva lärare som i sin skola tar i bruk nya metoder och sätt att se på undervisningen. Stora delar av lärarkåren har visat sig vara konservativ och ovillig att gå i spetsen för yrkets utveckling. Lärarna har inte fastställt några allmänt omfattade etiska principer för sitt arbet även om de är bundna av flera sådana. Därför är det naturligt att kollegerna eller lärarorganisationerna mera sällan ingriper om någon lärare bryter mot de etiska principer lärarna i allmänhet omfattar. Istället kan det hända att lärarna går in för att försvara läraren mot föräldrars och myndigheters anklagelser. Sådana här förhållanden visar att lärayrkets professionalitet är jämförelsevis låg med tanke på flera andra yrken. Resultaten i PISA-undersökningarna har stärkt lärarprofessionaliteten i Finland jämfört med situationen i många andra länder. Pedagogiska fakultetens förvånande beslut senaste höst kan mot denna bakgrund ses som ett missriktat försök att stärka lärarnas professionalitet.

Att beslutet var missriktat framgår av den kritik som har riktats mot utbildningen i Vasa som alltför isolerad från influenser utifrån och främmande för de reella förhållandena i huvudstadsregionen, med mycket starkare internationella influenser och en tvåspråkighet som saknar motsvarighet i Vasa. Knappast var det en slump att t.ex. språkbadspedagogiken utvecklades vid det finskspråkiga Vaasan yliopisto och inte vid Pedagogiska fakulteten.