Monthly Archives: November 2014

Den svenskspråkiga lärarutbildningens dilemman

Folkskolans fader Uno Cygnaues tog initiativet till att starta en utbildning för folkskollärare i Jyväskylä på 1860-talet. I början utbildades också svenskspråkiga folkskollärare här. Sedan beslöt man att det behövdes en skild svenskspråkig folkskollärarutbildning. Problemet som uppstod var då i vilken region denna skulle finnas eftersom Svenskfinland är uppdelat i tre rätt olika regioner. I de finskspråkiga folkskollärarseminarierna utbildades såväl kvinnliga som manliga lärare. Då också det upplevdes som problematiskt på svenskt håll stannade man för en lösning med utbildning för manliga lärare i Österbotten och kvinnliga lärare i Nyland. Lösningen var inte bra på något sätt, men utbildningen gav de svenskspråkiga folkskolorna en skicklig lärarkår. Uno Cygnaues tanke hade från början varit att då lärarutbildningen främst skulle syfta till utbildning av folkskollärare på landet där majoriteten av folket bodde skulle utbildningsinstitutionen inte finnas i landet ekonomiska och administrativa centrum utan i ett centrum nära landsbygden. Tanken har nog gått igen på många sätt då den svenskspråkiga folkskollärarutbildningen placerades i småstäderna Nykarleby och Ekenäs.

När sedan grundskolan infördes på 1970-talet utvecklades också lärarutbildningen från att närmast ha varit på institutnivå till att bli en högskoleutbildning. Det krävde en helt ny lärarutbildningsinstitution på svenska i Finland. De tidigare folkskollärarseminarierna indrogs och inom ramen för Åbo Akademi grundades en lärarutbildningsanstalt i Vasa. Att den placerades i Vasa motiverades med att den allmänna utbildningsnivån i Österbotten förblivit betydligt lägre än i Nyland med närheten till Helsingfors. Samtidigt överfördes den tidigare läroverkslärarutbildningen från Helsingfors till Vasa. Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi utvecklades till en mångsidig välfungerande lärarutbildningsinstitution.

Problemen med lärarutbildningen i Vasa visade sig emellertid snart då södra Finland och särskilt Nyland redan i ett tidigt skede började uppleva en klar lärarbrist, medan Österbotten började uppleva arbetslöshet bland utbildade lärare. Pedagogiska fakultetens ansträngningar att också förse södra Finland med tillräckligt antal lärare ackumulerade endast problemen så att överskottet av lärare ökade i Österbotten och lärarbristen i södra Finland endast långsamt minskade. Främst var det bristen på behöriga klasslärare som upprörde nylänningarna, men tidvis var också bristen på speciallärare skriande med upp till 75 % obehöriga speciallärare, när det var som värst. Även inom andra kategorier som ämneslärare och yrkeslärare har Pedagogiska fakulteten haft svårigheter att fylla behovet särskilt i södra Finland.

Problemen har förklarats på olika mer eller mindre rationella sätt och många gånger lett till fula påhopp på debattörer från den andra regionen, vilket visar hur mycket emotioner lärarutbildningen frammanar. Särskilda ansträngningar har gjorts för att öka rekryteringen av lärarstuderande från södra Finland, men det har också hävdats att kommunerna i södra Finland borde vara aktivare i sin lärarrekrytering, marknadsföra sig bättre, betala högre löner, skaffa fram billigare lärarbostäder etc. Sådana krav ställs ju inte på kommunerna i Österbotten eftersom de har ett stort läraröverskott. Faktum är att kommunerna i södra Finland har ordnat rekryteringsdagar, Svenska kulturfonden har delat ut stipendier för att lärare skulle kunna etablera sig i den dyra Helsingforsregionen, studerande har fått understöd för att kunna praktisera i södra Finland, förmånligt boende har ordnats både i stiftelseägda och kommunala bostäder. Pedagogiska fakulteten har beviljats medel för både utlokaliserad antagning och kompletterande utbildning i Helsingfors, men alla dessa åtgärder till trots har situationen inte förbättrats. Österbotten lider av ett rundligt läraröverskott medan särskilt huvudstadsregionen lider av ett katastrofalt lärarunderskott.

Det är därför inte förvånande att man i Helsingfors allt högre ropar på en egen lärarutbildning. Vad det egentligen borde handla om är en konkurrerande lärarutbildning i Helsingfors. Pedagogiska fakulteten har nu i decennier trampat i gamla fotspår. Samarbetet sker huvudsakligen med lärarutbildningen i Sverige. Med den finskspråkiga lärarutbildningen är samarbetet däremot mera en formell nödvändighet. Att språkbadsmetodiken utvecklades vid Vaasan yliopisto och inte vid Pedagogiska fakulteten i Vasa har säkert många orsaker, men en av dem kan nog ha varit att man i Vaasan yliopisto är betydligt mera öppen för nya tankar och initiativ än vid Pedagogiska fakulteten. Där har man lagt ut betydande resurser på att försvara sin regionala position i stället för att utveckla sin kompetens så att den motsvarar hela Svenskfinlands behov. Jämför man antalet sökande som blir antagna till utbildningen är det en väldig skillnad mellan Pedagogiska fakulteten och motsvarande finskspråkiga utbildning. Det nästan måste medföra att det också är stor skillnad mellan de som utexamineras från dessa utbildningar. Resultaten från PISA undersökningarna har också bekräftat en skillnad mellan de svensk- och de finskspråkiga skolorna. Att inte den skillnaden är större än vad den är bör nog lända PF till heder. Däremot borde det i PF nog upplevas vara ett dilemma att av alla mätningsresultat att döma klarar de obehöriga lärarna i huvudstadsregionen att undervisa eleverna minst lika bra som de som har examen från PF. Att de lärarna är obehöriga betyder inte att de är inkompetenta. Deras kompetens är bara  sammansatt på ett sätt PF inte accepterar.

Det är inte bara i Finland som metropolregionerna har svårigheter att få goda lärare. Orsakerna är att undervisningssituationen i de livliga metropolerna är rätt annorlunda än de lugnare områdena utanför. Det handlar inte enbart om att takten i livsföringen skiljer sig, utan också om att influenserna är så mycket rikligare i metropolområdena. Helsingfors och huvudstadsregionen är ur finländskt perspektiv just ett sådant metropolområde som ställer betydligt större och annorlunda krav på läraren än de mindre urbana områdena i landet. Det handlar bl.a. om föräldrarnas högre utbildningsnivå, de djupare sociala klyftorna, befolkningens större etniska mångfald och det större kulturutbudet. Allt detta ställer professionella krav på läraren som en utbildning långt från metropolen inte kan möta. Idag skulle nog Uno Cygnaeus hellre ha placerat sin lärarutbildning i metropolens centrum där en allt större del av befolkningen finns.

Att de blivande lärarna hellre stannar i Österbotten är begripligt, då det är vanligt att möta sin partner just under studieåren och denna ofta är från utbildningsplatsens region. Då det är ekonomiskt fördelaktigare att bosätta sig i den regionen och arbetet där uppfattas bättre svara mot utbildningen krävs det nog en hel del för att den studerande skall söka sig till den stökigare och dyrare metropolregionen. Det är ju också möjligt att de behöriga lärare som trotsallt söker sig dit inte alltid är de som mest skulle behövas där. Det här leder till en trollcirkel där metropolregionen inte automatiskt uppfattar de nya behöriga lärarna från en mera avlägsen region som de mest kompetenta. Personer med en annan lång utbildning och flerårig lärarerfarenhet har kanske visat sig inneha just den kompetens som krävs av lärare i metropolregionen. I en officiell valsituation kan behöriga lärarna inte förbigås, men det finns andra sätt att garantera skolan just de duktiga lärare skolan verkligen behöver. Att man vid Pedagogiska fakulteten inte begriper denna skillnad i kompetens är beklagligt, eftersom den bristen också hämmar fakultetens egen utveckling. Istället har  fakulteten ställt orimliga krav på sökande till kompletteringsutbildning i hopp om att kunna utöka sina egna snävt tilltagna resurser.

Det här är orsaker till att det skulle behövas en konkurrerande lärarutbildning i Helsingfors. En utbildning som skulle ta mycket mera intryck av den finskspråkiga lärarutbildningen, höja läraryrkets status också i metropolområdet och förhoppningsvis med eller utan samarbete med Pedagogiska fakulteten i Vasa påverka dess utbildning i en mera tidsenlig riktning. Tänk bara på att också i Österbotten ökar antalet tvåspråkiga familjer mer än man där är villig att lyfta fram i diskussionen.

Ett allvarligt dilemma ur Svenskfinland synpunkt är ändå att det för utbildning av svenskspråkiga lärare här i landet knappast kan reserveras större anslag än nu. En lärarutbildning i Helsingfors riskera därför att minska anslagen för lärarutbildningen i PF. Men skulle nu det vara en så stor katastrof att minska överutbildningen av lärare för Österbotten.

Martin Gripenberg