Monthly Archives: September 2014

Förvirrade utbildningsterminologi

I utbildningssammanhang rör man sig ofta med olika pedagogiska begrepp, vars innebörds inte alltid är särskilt klar varken för talaren eller för åhöraren. Man talar bl.a. om inlärning, pedagogik didaktik och kanske bildning. Då man har olika uppfattning om vad som avses med begreppen leder det lätt till att samtalspartnerna talar förbi varandra. En del av begreppen kan också i åhörarens öron ha en nedsättande klang som t.ex. Begreppet elev då det är frågan om ungdomar eller vuxna. En orsak är att många av de här begreppen har präglats under historiens gång och sedan i andra sammanhang omvandlats och fått en ny betydelse. Här försöker jag åtminstone för mig själv reda ut några av begreppen.

Vilka är de som lär sig i skolor och utbildningsanstalter? Man har använt orden lärjungar, adepter, elever eller studerande. Också andra benämningar har använts under olika tider i olika sammanhang. Vilka som avses är ändå rätt klart. På engelska används ofta termen learner. Finskan har överetagit termen i form av ordet oppija, men något motsvarande ord finns egentligen inte på svenska. Det handlar alltså om de personer i sammanhanget som skall lära sig något nytt.

Betoningen på inlärning är typisk för den anglo-amerikanska synen på vad som borde ske i en skola. Begreppet inlärning blir ändå något oklart eftersom det finns flera olika teorier som beskriver processen allt från den behavoristiska synen som utgår från att inlärning är en räcka försök och misstag till kognitivismens organisation av nya begrepp i sinnets svarta låda, tyskarnas syn på uppnående av insikt genom logiska resonemang. Många lärare tror mest på modellinlärning, dvs. att man lär sig genom att ta modell av läraren eller någon annan. För att ytterligare komplicera det kan inlärningen ske på olika sätt i olika situationer. Vad eleverna/de studerande således förväntas syssla med blir därför oklart åtmintone på ett mera teoretiskt plan. Däremot är det mera entydigt om inlärningen fokuserar på resultatet som när det gäller att behärska ett redskap som strumpstickor, en borr, en penna eller dator eller då det gäller att slå kullerbytta, vispa grädde, tända en brasa, mäta en mängd vatten, addera tal eller berätta en historia. Hur man kommer fram till resultatet blir riktigt viktigt först i tävlingsgrenar där marginalerna kan vara mycket små. Inte att undra på att skickliga lärare/tränare då blir guld värda.

Tränarna/lärarna anses vara ansvariga för att det eleverna/de studerande/idrottarna sysslar med skall föra fram till ett betydelsefullt resultat. Visst varierar beteckningen på lärarna också, men mest utgående från lärarnas/uppfostrarnas/tränarnas position i samhället så att i nordiskt sammanhang professorn är den främsta läraren, medan allehanda assistenter och ledare har en mycket mera anspråkslös position även om också deras uppgift är att möjliggöra inlärning för eleverna/de studerande. Att professor på andra språkområden kan avse vilken lärare som helst kanske säger något om lärarens sociala position i olika samhällen. Hur kommer det sig att läraren som begrepp ändå är betydligt klarare än inläraren/eleven? Kan det bero på vilken roll som uppfattats som mera central i inlärningsprocessen? Månne här bakom ligger en syn på att inlärning förutsätter att någon annan än eleven/den studerande uppgör agendan och målet för inlärningen helt enkelt för att inlärningsprocessen utgör en viktig del av individens socialisering i samhället och för utformandet av elevens/den studerandes roll i samhället.

Hur ska då läraren bete sig för att lyckas lära eleven? För att beskriva undervisningsprocessen används termer som didaktik och pedagogik och mera allmänt utbildning (education). Didaktiken utgår från den förmåga och det stoff som inlärningsprocessen omfattar. Det kan vara fråga om stegen och rörelserna i en dans, rättskrivningsreglerna, fysikens lagar, grammatikregler i ett språk eller ett teologiskt resonemang. Didaktiken innefattar element som ordning och presentation. Vad eleven/den studerande bör lära sig först innan man kan gå vidare till följande skede, hur ett innehållselement bäst presenteras för att skapa insikt hos eleven/den studerande. Didaktiken är alltså i hög grad ämnesspecifik, även om vissa allmänna didaktiska regler kan uppställas som att beakta målgruppens förutsättningar för inlärningen, börja med det enkla innan man går till det mera komplicerade, utgå från eleverenas förkunspaper och gör framställningen så åskådlig som möjligt.

Men didaktiken är bara en aspekt av pedagogiken. Då didaktiken utgår från studieämnet, omfattar pedagogiken också all den övriga inverkan läraren har på eleven/den studerande och dennas reaktioner på lärarens åtgärder. Visserligen har vi på många områden uttryckligen ämneslärare/specialiserade tränare, men dessa lärare har ett inflytande långt utanför sitt egentliga ämnesområde, ett inflytande som de sällan har fått någon särskild utbildning för att utöva. Därför blir det inflytande de utövare snarast ett rätt omedvetet förmedlande av uppfattningar, traditioner och tänkesätt i de samhällsskikt de själva verkar. Därför händer det att dessa kan stå i betydande kontrast till den undervisning läraren försöker förmedla. Läraren gör kanske helt annorlunda än han i sin undervisning framhåller att man bör göra. Ju mera samstämmiga undervisningen och lärarens attityder och agerande är desto större trovärdighet får läraren i elevernas/de studerandes ögon. Det är här didaktiken och pedagogiken kommer i beröring med varandra. Pedagogiken handlar främst om samspelet mellan lärare och elev. Olika pedagogiska metoder och skolor har uppkommit och en del har utvecklat mycket konkreta metoder för undervisningen, där elevmotivationen har ställts i centrum. Frågor om behov av kunskap t.ex. datorkunskap, tvång att lära sig stoff t.ex. ett språk och elevens/den studerandes eget intresse för att tillgodogöra sig kunskapen hör till frågor pedagogiken måste behandla. Pedagogiska knep, som att belöna goda prestationer med godis, medaljer eller fritimmar kan underlätta lärarens uppdrag för stunden, men utgör sällan en lösning på de pedagogiska problemen. Duktiga elever/studerande lär sig snabbt att inhösta belöningarna utan att de mera långsiktiga undervisningsmålen nås. Det här kan lätt studeras i prov- och tentläsningen. En annan sak är ju sedan vilket värde den korvstoppade kunskapen egentligen har.

Tyskarna talade mycket om att undervisningens mål skulle vara att uppnå bildning. I anglo-amerkansk terminologi skiljer man inte på bildning (Bildung/ sivistys) och utbildning (education). Om det finns en skillnad kanske den är att utbildning mera hänför sig till ett visst ämnesområde som kokkonst, att fungera som lärare, behärska mikrobiologin eller kunna förutse väderleken. Det tyska begreppet bildning är mera allt omfattande och förutsätter kunskap på flera områden inklusive förmåga att bete sig på ett allmänt acceptabelt sätt i sociala sammanhang. Idag måste det begreppet få ett tillägg för att vi ska förstås vad som avses. Därför talar vi om allmänbildning när vi avser bildning. Det finns en nyansskillad mellan de begreppen, så att bildning är mera högtidligt och allmänbildning mera vardagligt. För näringslivet räcker det med en välutbildad arbetskraft. Om utbildningen också innefattar bildning eller helt enkelt allmänbildning kan det t.o.m. bli onödigt svårt att styra den ekonomiskt effektivt. Arbetstagare kan börja ha etiska och moraliska aspekter på arbetet som står i konflikt med företagets primära mål.

Bildning i västerländsk mening kritiseras från olika håll, som för dyr, för krävande, för västerländsk. Typiskt är den nymornade diskussionen om gymnasieunderevisningens roll i utbildningssystemet. Ett extremt exempel är Boko Haram-rörelsen i Afrika som uttryckligen motsätter sig den västerländska utbildning som vi förknippar med bildning och mänskliga rättigheter.