Monthly Archives: August 2014

Utbildningssystemet åter i smältdegeln

”Skolinspektörernas” fackförening har en seniorgrupp som träffas årligen för att mot bakgrunden av sin yrkeserfarenhet bekanta sig med den senaste utvecklingen inom utbildningen. I år träffades gruppen i Jyväskylä, där Uno Cygnaues grundade det första folkskollärarseminariet. Den här gången var programmet ovanligt intressant då det till gruppen också har anslutit sig personer med vidare erfarenheter.

Vi började med att diskutera Finlands utbildningsexport. Det handlar alltså inte om utvecklingshjälp enligt äldre koncept utan om vinstgivande företagsamhet. Framgångarna i PISA-utvärderingarna har väckt undervisningsministeriet för att allt fler utvecklade länder har lärt sig att förvandla sina egna utbildningsframgångar till inkomstbringande exportvaror. Undervisningsminister Krista Kiuru tillsatte en arbetsgrupp under ledning av riksdagsledamoten dr Päivi Lipponen. Arbetsgruppen fick till uppgift att under år 2013 utreda hur Finlands utbildningsexport skulle kunna utvecklas. Länge har denna export varit rätt blygsam och oorganiserad. Till chef för Finlands utbildningsexport utsågs våren 2014 Timo Juntunen, som informerade oss om de otaliga projekt främst i Mellanöstern och Bortre Asien som Finland kunnat sälja med vinst. De här projekten handlar både om konsultuppdrag, fortbildning (också för finländska företag i målländerna), organisation av hela utbildningar, som bl.a. Sjukvårdarutbildning i Abu Dhabi och grundandet av skolor som fungerar enligt finländska principer t.ex. i Saudiarabien. Till utbildningsexporten hör också utbildning som organiseras i Finland och att locka utländska studerande till våra utbildningsinstitutioner för att avlägga finländsk examen. Annorlunda projekt är de finländska inlärningsspel som särskilt Angry Birds lancerat i Kina och utvecklandet av lekplatser enligt finländskt koncept (Se t.ex. Fantasia Oy). Också läroböcker och internetbaserat undervisningsmaterial ingår i den finländska utbildningsexporten.

Principerna för exporten är att det skall finnas en solvent köpare med ett behov av en konkret utbildning. Ofta är målländerna för den finländska exporten inte de mest demokratiska och öppna länderna eftersom den finländska kostnadsnivån är för hög för öppna anbudsförfaranden. Ett problem är också att det inom utbildningsorganisationerna saknas personal kunnig i marknadsföring och företagsprinciper. Timo Juntunen beskrev utbildningsexporten med ett livligt bildspråk. Han ville slå fast vad som är biffen, vem som är kocken och var den rätta restaurangen finns. För att undvika att biffen blir en knapphandel, måste de slutna utbildningsstrukturerna i Finland luckras upp, samarbetet mellan olika utbildningsanordnare avsevärt utvecklas, företagen inom utbildningsteknologi avsevärt öka sin produktion och försäljning, konsulttjänsterna internationaliseras och samordnas. Utan sådana grundläggande förändringar i Finland anser han att PISA-resultaten riskerar att flyga ut genom öppna fönster. Utbildningsexporten har enligt honom en potentional att kompensera åtminstone en del av den export som försvann med Nokias mobiltelefoner.

Kockarna är de som ansvarar för hur biffen steks. I beställningsutbildningen anser han att den alltför styva lagstiftningen är ett stort hinder. Dessutom saknar läroanstalterna beredskap för riskhantering. Framgångskonceptet i beställningsutbildningen är utbildningens kvalitet och intresset för det finländska utbildningskonceptet.

Restaurangen är den som naturligt kan förvandla konceptet till business. I fråga om inlärningsspel är inte högskolorna de rätta restaurangerna och småföretag klarar inte av beställningsutbildning. Han kritiserade också Tekes uppfattning att det bara är privata företag som eftersträvar jättevinster som kan ta sig in på marknaden för inlärningsspel medan läroanstalterna endast skulle kunna vara statister i det sammanhanget. Den uppfattningen anser han att inte stämmer överens med situationen ute i världen. Beträffande den finländska utbildningsexporten konstaterade Timo Juntunen och seniorgruppen samstämmigt att det ännu saknas en strävan efter att göra den finländska utbildningen till ett ordentligt exportinriktat märke – en brand.

När nu gruppen var i Jyväskylä, där utvärderingsrådet länge verkat som en del av universitetet, var det naturligt att vi också fick höra om hur utvärderingen av utbildningen utvecklas. Utvärderingen har länge också varit en viktig del av inspektionsverksamheten. Tidigare var den splittrad på Utbildningsstyrelsen, länsstyrelserna/regionförvaltningsverken, Jyväskylä universitet och ett organ för högskolutvärderingen. Nu har då ett nytt organ (KARVI=Koulutuksen arviointikeskus/Centret för utvärderingsutbildning) bildats för att koordinera utvärderingen. Organisationen inledde sin verksamhet 1.5.2014 och har nu lyckats organisera sig i en enhet med 30 personer i Helsingfors (högskoleutvärderingen) och en enhet på 10 personer i Jyväskylä (övrig utbildningsutvärdering). Flera utvärderingar av traditionell art planeras, men någon enhetlig syn på utvärderingsmetoderna har man ännu inte uppnått. För många i vår grupp var nog nyordningen en besvikelse då den mest upplevdes som kejsarens nya kläder. Här skulle nog ett betydande nytänkande vara på sin plats i undervisningsministeriet.

Heikki K. Lyytinen, Tapio Toivonen och Pauli Rautama presenterade reflexioner över orsakerna till att man i Finland helt upphörde med skolinspektionen i motsats till nästan alla andra länder. Reflexionerna får jag presentera i en annan blogg, men huvudintrycket var nog att bakom beslutet låg ren maktpolitik mellan de dominerande politiska partierna.

Följande dag fick gruppen besöka Jyväskylä yrkesläroanstalt där chefen för utbildningsenheten, Vesa Saarikoski, presenterade Jyväskylän koulutuskuntayhtymä för oss. Organisationen omfattar både gymnasie- och yrkesutbildningen. Kraftiga rationaliseringar har resulterat i sammanslagning av läroanstalterna. Ännu har flera undervisningspunkter bibehållits på mindre orter, trots att många ungdomar hellre bosätter sig i staden där kontaktytorna är större och festerna ordnas. Om de inte får studieplats i staden åker de ut till bycentret för att få sin undervisning. Själva hade vi stora svårigheter att hitta parkeringsplats vid den enorma yrkesskolan i Jyväskylä, till vilken också många studerande kommer med bil.

Gymnasierna har sammanslagits så att det nu finns två med 1200 elever var. Inom utbildningskoncernen var man tillfreds med den nivå man uppnått på undervisningen och de ekonomiska resultaten som man ansett har givit de bästa möjligheterna med nuvarande kraftiga sparmål. De nya beräkningsgrunderna bygger på att 40 % av statsandelen ges som grundandel, 50 % som resultatandel och 10 % som effektandel (vaikuttavuusrahoitus). Grunderna för resultatandelen har emellertid inskränkts t.ex. genom att enskilda gymnasieexamina inter längre beaktas. Detta inskränker allvarligt mindre enheters verksamhetsmöjligheter. Därför upplever man i Jyväskylä att man på ett lyckat sätt har följt ministeriets anvisningar för att uppnå bästa möjliga resultat med nuvarande resurstilldelning. Som en sammanfattning framförde Antti Rastila, chefen för gymnasieenheten, att målet för inlärningen nu inte är att öka kunskaperna utan att förändra verksamheten.

På återvägen till järnvägsstationen passerade jag Seminariebacken och tänkte på hur mycket viktigare utbildningen upplevdes vara på Uno Cygnaeus tid då grunden för vårt framgångsrika utbildningssystem lades. Resultaten är visserligen väldigt bra idag, men hur går det när resurserna skärs ner så kraftigt? Finns det inte en risk att Finland missar ett väsentligt framgångsrecept?