Monthly Archives: July 2014

På lärdomens stig

Rubriken är namnet på en bok om skolornas historia på Kimitoön. Det var guiden på Björkboda låsmuseum som tipsade mig om den här boken. Tidsperioden är 1649-1999. Redaktör var Carola Antskog och texterna har till stor del skrivits av Juha Ruusuvuori. Boken är tvåspråkig på ett intressant sätt då texten är den samma på båda språken för de avsnitt där det inte finns något att berätta om skolväsendet på det andra språket. För det finskspråkiga skolväsendet redogörs också på båda språken, men något utförligare på finska. På motsvarande sätt får det svenskspråkiga skolväsendet större utrymme på svenska, men ibland hade man gärna haft en klarare uppdelning mellan det svenska och det finska skolväsendet i kommunen så att läsaren skulle ha klart för sig vilketdera skolväsendet det handlar om. Då också de finska skolorna ofta har svenskspråkiga namn kan en förväxling lätt ske.

Då boken utkom år 1999 hade det förflutit 350 år sedan Axel Oxelstjärna undertecknade stiftelseurkunden för Kimito pedagogi och 100 år sedan den första finskspråkiga skolan, Wijkin koulu, inledde sin verksamhet. Dessutom hade det förflutit 50 år sedan Kimito svenska samskola invigdes. Det är alltså inte en särskilt ny bok. Sedan boken kom till har det gått 15 år. Sedan dess har det skett en hel del i Kimito skolväsen. Kimito kommun har sammanslagits med Dragsfjärd och Västanfjärd, vilka nu endast i förbigående nämns i boken. Den långa smala udden i nordöstra delen av Kimitoön heter Angelniemi och har varit en del av Halikko socken, men fungerade som en självständig kommun åren 1916-1967. År 2009 sammanslogs Halikko sedan med Salo stad. På Finnudden på gränsen till Angelniemi ligger Wijk gård där den första finskspråkiga skolan i Kimito grundades. Tidvis har de finskspråkiga eleverna gått över kommungränsen i ena eller andra riktningen.

Mig intresserade det i första hand att läsa om utvecklingen i det svenskspråkiga skolväsendet. När man betänker att det är fråga om en utpräglad landsortsmiljö är det rätt anmärkningsvärt att Kimitos skolväsen går tillbaka till medlet av 1600-talet. Förklaringen är att det var den begynnande industrialiseringen som föranledde grundandet av en pedagogi i Kimito. Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna ville främja uppkomsten av industri i sin förläning och kallade preussiska hantverksmästare att sätta igång tillverkningen av beck ur tjära. Det ena ledde till det andra och en av dessa preussare insåg att manufakturprojektet krävde tillgång på läs- och skrivkunniga personer. Därför föreslog han enligt preussiskt mönster grundandet av en skola.

Sedan kan man i boken läsa om svårigheterna att få lokalbefolkningen att förstå betydelsen av en sådan inrättning. Också om man inom de högre samhällsklasserna insåg bildningens betydelse var man inte beredd att betala för de lägre klassernas bildning. Det var inte heller landsortsbefolkningen, som ju var bönder och endast i ringa mån värvades till den begynnande industrialiseringen. Nästan alla de skolor som med tiden grundades på ön fick kämpa hårt i torftiga och direkt olämpliga utrymmen, ofta med tillfälliga och outbildade lärare. Självfallet brast det också mycket i fråga om möblering och undervisningsmaterial, men det berodde också på att det tog decennier för att inte säga sekler innan de överhuvudtaget utvecklades och introducerades i landets skolor.

Pedagogin, som placerades i byn Tjuda fick stå för skolbildningen i Kimito ända till senare hälften av 1800-talet då Adéle Weman tillsammans med en kusin startade en privat skola. Den kom sedan på 1880-talet att utvecklas till socknens första folkskola, Vreta folkskola.

Tjuda pedagogi levde ändå kvar in på 1900-talet tidvis helt utan elever då bönderna inte såg någon nytta med den. Pedagogin var hela tiden en skola som upprätthölls av kyrkan. För den läs- och skrivkunnighet kyrkans skriftskola krävde ansågs det emellertid räcka med några veckors undervisning. Som vi vet startade ju också Uno Cygnaeus folkskolan som en skola för läs- och skrivkunniga. Den första undervisningen skulle länge skötas i hemmen. I den mån mödrarna hade tid och kunskap för det. Att folkskolan ändå mottogs positivt av bönderna berodde nog på att i den länge betonades lantliga ämnen som slöjd och trädgårdsskötsel.

Uppgiften för Tjuda pedagogi förändrades då folkskolan grundades. Den blev en småskola där grunderna i läsning och skrivning undervisades för elever som inte fick den undervisningen i hemmet. Pedagogin kunde emellertid inte nås av längre bort boende barn. Därför grundade kyrkan ambulatoriska skolor, som under sex veckor gav nybörjarundervisning i olika byar. Undervisningsplanen för den ambulatoriska skolan var helt inriktad på att ge den kunskap de unga behövde inför konfirmationen. Dagen skriftskola kan ses som en fortsättning på den här undervisningstraditionen. Den hade en avgörande betydelse för inpräntande av den evangeliska läran i Finlands folk och därigenom också för utvecklandet av den finska kulturen. Genom den kom också Sverige-Finland tidigt att bli ett av de länder där en stor del av befolkningen var läskunnig.

Boken upplever jag som en ovanligt god beskrivning av hur skolan utvecklades i Finland. Kunskapskraven har hela tiden stått i centrum även om kunskapsinnehållet med tiden har förändrats. En annan anmärkningsvärd sak i den här boken är hur lärarkrafterna har betonats. Det är lärarna som har givit undervisningen och boken räknar noggrant upp vilka lärarna var i de olika skolorna och berättar ofta också något om deras lärargärning. Så har Kimito också haft några synnerligen kännspaka lärarpersonligheter börjande med bildningssjälen Parus Ater – Adéle Weman, ”snillet” Nils Oskar Jansson och diktaren Frans Österblom. För en utomstående kan den här uppräkningen av lärare och tiden då de tjänstgjort emellertid ibland kännas rätt enformig. Själv noterar jag däremot att en flamma från min seminarietid också nämns bland lärarna.

I skilda kapitel behandlas skolhälsovården och skolbespisningen. De här texterna belyser bra hur stor betydelse dessa reformer hade för höjandet av levnadsstandarden på landsbygden. Också den högre utbildningen blir väl beskriven i boken med medborgarskolan, mellanskolan, grundandet av det privata samlyceet och småningom gymnasiet. De finskspråkiga är emellertid så få att de som vill fortsätta i gymnasium alltjämt måste söka sig till grannkommunerna. Svårigheterna som uppstod då de evakuerade från Karelen skulle omplaceras efter krigen är också ingående beskrivna.

Eftersom grundskolan alltjämt utgör den fungerade skolform som de flesta läsare känner till har tiden från grundskolans införande inte fått så stort omfång i boken. Den har ändå behandlats så grundligt att de olika skedena kommer fram. Kimito var en föregångarkommun, som deltog i grundskolförsöket redan från år 1968. Därför uppstod här knappast någon stor diskussion om den nya skolformen.

Här finns också dråpliga historier från skolan från olika tider, som om läraren som hade hört Rousseaus idéer om naturliga straff, så att tog någon elev av en kamrat hade han syndaren att sitta med handen utsträckt hela timmen. Rymde en elev ut genom fönstret kunde straffet bli att hålla på och hoppa ut genom fönstret hela nästa timme. På det hela taget känns det som om denna bok om skolväsendet i en kommun på den finländska landsbygden på ett utmärkt sätt exemplifierar utvecklingen i hela landet. Jag har njutit av att läsa den som sommarläsning och repetition av de olika skedena i skolväsendets historia i Finland.