Monthly Archives: June 2014

Nationalismens motstridiga element

EU-valet i maj aktualiserade frågan om nationalismen då partier som Ukip i England, Front National i Frankrike, Sverigedemokraterna och flera andra uttalat nationalistiska partier gick starkt framåt. Nationalismen i den här meningen betonar motsättningen mellan vi och de andra. Nationalismen uppkom som idé i början på 1800-talet som en motreaktion till de övernationella kejsar- och kungadömena som beskylldes för de lidanden folken fick uppleva i kampen mellan de olika monarkiernas maktställning. Den moderna nationalismen har udden riktad inte bara mot strävandena att förena Europa utan mot hela globaliseringen. Särskilt invandringen från fattigare världsdelar irriterar nationalisterna. Särskilt i Europa har denna motsättning mellan vi och de fått katastrofala följder. Det är nationalismen som är skyldig till de allra största lidandena med två världskrig och otaliga småkrig, nu senast i Ukraina.

Nationalismen har också viktiga positiva sidor. Den främjar språkutveckling, historieförståelse och kultur i allmänhet. Utbildningsväsendet utgör den kulturella nationalismens viktigaste högborg. Den skapar normer för umgängessätt, utvecklar begreppsapparaten och möjliggör diskussioner om världen och vår roll i den. Samtidigt sätter denna nationalism gränser för vad som är acceptabelt i nationalisternas ögon. Därför går det också lätt fel så att man förkastar avvikande uttryckssätt och världsuppfattningar. Den nationella kulturen förvandlas lätt till ett maktinstrument, som bara tolererar makthavarnas språk och kultur. Det var så Stalins nationalitetsprogram förtryckte de olika nationella strömningarna i Sovjetunionen. Han såg dem som hot mot sitt envälde. På motsvarande sätt lyckades engelsmännen nästan utplåna iriskan och den irländska kulturen på Irrland. De iriska nationalisternas reaktion blev att göra iriskan till enda officiella språk, trots att bara en bråkdel av befolkningen i det skedet kunde tala språket. I Estland är estniskan det enda officiella språket av motsvarande orsaker, trots att en betydande del av befolkningen är ryskspråkig. Ryssarna i Estland hör inte till oss ester, tänker man i de makthavande kretsarna.

Nationalismen låter ofta ideella principer att vinna över praktiska. Det är en särskild form av ”teologi” där solen kretsar runt jorden. Därför kan inte ryskan vara officiellt språk i Ukraina trots att nästan hela befolkningen talar ryska. Därför borde svenskans officiella ställning upphöra i Finland eller omvänt därför måste svenskans ställning garanteras i Sibbo och andra ”ursprungligen” svenskspråkiga landsändor. Därför kan inte heller tvåspråkiga skolor komma på fråga – eller jovisst, måste de inrättas med syftet att få de svenska barnen att övergå till finskan.

Då nationalismen mest handlar om vi och de andra blir det lätt så att vi som har makten i gruppen och har det så bra inte vill att någon annan skall göra anspråk på våra förmåner. Vi upplever de andra som hotfulla då också de framhåller sin rätt att leva ett lika människovärdigt liv som vi och vill ha samma förmåner och livsbetingelser som vi. Idag gäller det här särskilt invandrare från ”lägre stående” samhällen. Dessa andra förklaras vara smutsiga, arbetsskygga, tjuvar och ondskefulla brottslingar.

Intressant är att i konflikter mellan nationsgrupper är det ofta någon ur den hotade gruppen som sviker och söker sig till den starkare gruppen för att få stöd för sina egna strävanden. Visst var det en viss adelsman vid svenska kungens hov, som efter att han mist kungens gunst gick i tsarens tjänst och var med om att avskilja Finland från Sverige. Han gjordes till finsk nationalhjälte. På Irland var det en irisk furste som bad engelsmännen om hjälp mot de övriga irländska furstarna som inte godkände att han tog sig sin drottning med våld. Bland samerna i Finland finns en grupp som inte tillåts kalla sig samer, eftersom de upplevs vara mera finskspråkiga än samiska och som samer skulle de bli delaktiga i sametingets krav på att i någon avlägsen framtid enligt internationella konventioner återfå den samiska marken av Finska staten. Så här skapar nationalismen sin egen bockfot.

Sedan finns det också en spännande lockelse hos de andra. Att resa till främmande länder och möta främmande folk upplevs som exotiskt. Det är inte ens ovanligt att söka en partner ur en annan kultur. Det berikar och visar att livet är mycket mer komplicerat än den renodlade nationalisten kan föreställa sig.

Handel och umgänge förutsätter att traditioner, invanda mönster, språk och kultur kan överbryggas. Jag besökte nyligen Skottland, där nationalisterna med hänvisning till uråldrig skotsk kultur (och oljefyndigheter i Nordsjön) vill bryta banden till England, trots att nästan hela den skotska befolkningen är engelskspråkig och de kulturella skillnaderna är jämförelsevis små. Vi träffade representanter för skolväsendet, biblioteksväsendet och ungdomsväsendet. Jag frågade dem alla om gaeliskans ställning på dessa kulturens områden. Genomgående var svaret att man ser till att det nog alltid finns någon som kan språket då behov föreligger. Att kulturen som sådan bedrivs på engelska var underförstått. Till saken hör att det i Skottland inte finns ett gaeliskt språk utan minst tre olika. Samerna i Finland talar tre olika språk. I Svenskfinland har vi ju våra dialekter, men skolorna har vårdat sig om att lära ut ett svenskt högspråk, så att vi kan tala svenska i Finland. Att lokalpatrioter sedan anser att man också i skolan borde tala dialekt för att tala folkets språk innebär bara att de ser nationalitetsfrågan ur ett grodperspektiv.

Språk är ju ett instrument både för tanke och kommunikation. Visst går det att skapa tankeinstrument, förklarande begrepp, på vilket språk eller dialekt som helst. Det är ju finskan ett ypperligt exempel på. För den som kan finska blir begreppen lättbegripliga, men när de sedan ska kommuniceras med talare från en annan kultur uppstår lätt svårigheter och missförstånd om man inte använder mera internationella begreppsord. Hur skulle världen går framåt utan kommunikation mellan nationerna. Faktum är att det i Europa bara finns ett par verkligt enspråkiga länder: Island och Portugal. Mångspråkighet är regeln i både i Europa och resten av världen. Däremot är det de mest isolerade samhällena i världen som också är de minst utvecklade.